AUMALE kyrka, och kallades 1927 att föreläsa vid flera holländska univ. Förutom A:s ovan nämnda skrifter märkes »Dogmhistoria» (1917, 2 uppl. 1927)., A. utger sedan 1925 »Svensk teologisk kvartalsskrift». R. Br. Aulestad, gård i östre Gausdal, Guldbrands-dalen, i Norge Björnstjerne Björnsons bostad från 1874 till hans död (1910). Aulich [au'li£], Ludwig, ungersk revolu-tionsgeneral (1792—1849), blev general 1849 och fick befälet över 2:a armékåren, inryckte 24/i i Pest och deltog i Ofens belägring. Slutl. krigsminister blev A. efter kapitulationen jämte tolv andra honvédgeneraler hängd i Arad 6/io 1849. [E. Bz.] Auliczek [äu'lièek], Dominik, bömisk bildhuggare och porslinsmodellör (1734—1804), studerade sex år vid den påvliga akad. i Rom, anställdes 1705 vid Nymphenburgs porslinsfabriker, där han modellerade grupper och figurer för tillverkningen, bl. a. en byst av porslin i naturlig storlek av greve Haimhausen (Nationalmuseum, München). [G. V.] Auli'n, släkt härstammande från rådmannen i Kristianstad Berndt Olsson; dennes son Olof (1651—98) antog namnet A. och blev g. m. en dotter till kyrkoherden i Åhus, Casten Rön-now, vilken skall ha räddat Karl XI:s liv och enl. obestyrkt uppgift åt sina efterkommande förvärvat ärftlig rätt till Ähus pastorat. Olof A. blev svärfaderns efterträdare, och det föregivna privilegiet, som respekterades även i senare generationer, erhöll 1777 formlig bekräftelse av K. m:t men upphävdes 1854. G. Cqt. 1) Tor A., violinist, dirigent och tonsättare (1866—1914), bedrev violinstudier bl. a. för Emile Sauret (se denne), var sedan 1889 konsertmästare i hovkapellet i Stockholm, skapade 1887 den»Au-linska kvartetten», vilken under flera år gjorde en betydelsefull insats i stockholmsk och allmänt svensk kammarmusikodling. Jämte sin musikerutrustning ägde A. en glänsande or ganisatorisk talang. Sålunda bildade han 1900 Svenska musikföreningen och medverkade 1902 vid tillkomsten av Konsertföreningen (se d. o.), vars förste dirigent han blev. I Göteborg, där han senare bosatte sig, stod A. 1909—11 ss. dirigent för Orkesterföreningen och Filharmoniska sällskapets konserter. Hans personliga impulsivitet och värme i förening med hans stora egenskaper som soloviolinist, kvartettspelare och orkesterledare förskaffade honom en förgrundsställning inom svenskt musikliv i årtiondena kring sekelskiftet. Livligt omhuldade han sin generations svenska tonkonst och alldeles särsk. Emil Sjögrens, för vilken han trädde i bräschen både ss. violinist och instrumentatör; likaledes tillkommer honom hedern att ha framdragit Franz Berwalds tonverk ur glömskan. — Ss. tonsättare höll han sig helst och mest framgångsrikt till violinen och det melodiösas element; av hans 3 violinkonserter är också den 3:e, c-moll, opus 14, tillägnad Henri Marteau, ett inom svensk tonkonst redan klassiskt verk, flödande av lyrik och helt sprunget ur violinens väsen. I sina orkesterverk sökte A. förbinda en måttfull wagneriansk kompositionsteknik med friskt nationellt innehåll (»Mäster Olof»-sviten och bearbetningarna av svenska folkdanser). — A:s syster, Valborg A., pianist och musikpedagog (1860—1928), gjorde sig även bemärkt som tonsältarinna (stråkkvartetter, sång- och pianolyrik m. m.). A-f N. Aulis [au-], nu Be t hy, forntida hamnstad i Beolien, vid Euripos, varest den grekiska flottan under Agamemnon skall ha samlats före avfärden till Troja. [W. N.] Aullagas, sjö i Bolivia, se Poopö, Lago de. Aulnoy [ånoa'], Marie-Catherine Jumel de Berneville, grevinna av A., fransk författarinna (1650—1705), känd genom sina fé-sagor (»Les illustres fées», 6 bd, 1898). Hon införde konstsagan i litteraturen. A. Sj. Aulos [-lå's], skalmejeliknande, i olika storlekar byggt instrument, med dubbelt rörblad, från den grekiska antikens tid. Aulosspelaren kallades au le t, konsten att spela på a. aule-tik. Aulosspelet användes ofta att ledsaga sång, aulodi. På grekiska avbildningar av auleter förekomma ej sällan tvenne aulosin-strument i varje aulets händer. Huruvida detta innebär förekomsten av flerstämmig musik, kan ej med säkerhet avgöras. Det är emellertid föga sannolikt, då det saknas uttalanden om el. minnesmärken av flerstämmig musik från den grekiska antiken. Litt.: A. Howard, »The aulos or tibia» (1893). E. A. Aumale [åma'l], Henry Eugène Philippe Louis d’Orléans, hertig av A., son till konung Ludvig (1822—97), följde 1840 sin bror, hertigen av Orléans, till Algeriet, blev generallöjtnant och överbefälhavare i prov. Konstan-tine, ledde 1844 tåget mot Biskra och blev 1847 generalguvernör i Algeriet, i vilken egenskap han mottog Abd-al-Kadirs kapitulation. Vid februarirevolutionen 1848 lämnade han Algeriet och slog sig ned i Claremont vid London, där — 781 — — 782 —