AUN han ägnade sig åt ett framgångsrikt historiskt och militäriskt författarskap. Bland hans arbeten märkas »Lettre sur 1’histoire de France» (1861), en skarp vidräkning med Napoleon III, »Les institutions militaires de la France» (1867) och »Histoire des princes de Condé» (7 bd,1863 —96). 1870 erbjöd han förgäves först den kejserliga, sedan den provisoriska regeringen sina tjänster men kom 1871 in i nationalförsamlingen och blev medl. av Franska akad. Han beklädde därefter viktiga militära poster, kommenderade 1873—79 7:e armékåren (Besan^on) och utnämndes 1879 till generalinspektör för armén. Anklagad för sammansvärjning mot republiken avskedades han 1883 och förvisades 1886 jämte alla medl. av franska regentfamiljer. Redan 1889 upphävdes likväl utvisningsdomen, och A. bosatte sig på slottet Chantilly, som han ärvt efter den siste ättlingen av släkten Condé och sedan donerade till Institut de France. A. åtnjöt på gr. av sina gedigna egenskaper och sin lojalitet allmän aktning. R. G. Aun (samma namn som Audun, isl. Audunn), Ane den gamle, konung av Ynglingaätten, omnämnes i dikten »Ynglingatal», »Historia Norvegiæ» och Snorres »Heimskringla». De två förstnämnda källorna ha endast kortfattade uppgifter om A.; dessa ha av Snorre utbroderats, varjämte nya berättelser tillagts. A., som var son till konung Jorund, blev enl. Snorre två gånger fördriven av de danska konungarna Halvdan och Ale, vilka vardera i tjugo år innehade Uppsala; under tiden uppehöll sig A. i Västergötland. Han kunde dock båda gångerna återvända till sin huvudstad. För att få leva länge offrade han nio av sina tio söner till Oden och lyckades härigenom uppnå en ålder av 200 år. De sista åren av sitt liv kunde han endast förtära flytande föda, som han sög ur ett horn. Efter sin död begrovs han vid Uppsala. Bakom sagan om A:s offer av sönerna ligger en urgammal föreställning, att man genom att åt gudarna offra en annans liv kunde förlänga sitt eget. — B. Ner-man, som eljest sätter stor lit till Snorre, förkastar här de flesta av hans uppgifter ss. uppenbart oriktiga och anser endast A:s krig med Halvdan och A:s förbindelse med Västergötland historiskt möjliga. Att A. varit en historisk person under 400-talet e. Kr., anser han säkert, likaså att A. blivit begraven i den s. k. Odens hög vid Uppsala. Men också detta torde vara tvivelaktigt. Jfr Ynglingaätten. S. Bin. A una corda (ital.), mus., på en sträng; föreskrift, som kräver användning av v. pedalen på pianot, varigenom klaviaturen och mekaniken förskjutas åt h., så att hammaren blott anslår en sträng och tonen blir svagare. F. S-l. Aune [ån], franskt alnmått av lokalt varierande längd. A. de Paris, 1,1884 m. Under övergången till metersystemet användes 1812 —39 den s. k. a. métrique, 1,20 m. I Belgien är a. beteckningen för 1 m. N. L. R. Aunis [åni's], förr prov, i v. Frankrike, numera n. v. delen av dep. Charente-Inférieure. A. är bekant för sitt goda rödvin. W. P-n. Aunjetitzkulturen [au'-], som fått sitt namn efter tvenne förhistoriska gravfält, påträffade vid byn Aunjetitz nära Prag, betecknar den tidigaste bronsåldern (c:a 2000—1300 f. Kr.) inom ett skarpt avgränsat mellaneuropeiskt område, omfattande nuv. Schlesien, Böhmen, Mähren, delar av Slovakien och Österrike samt Sachsen-Thüringen. Utstrålningar av denna mäktiga kultur kunna spåras inom stora delar av Europa; även i Norden ha påträffats rena Aunjetitztyper. J. E. F. Aura (lat., luft, fläkt, glans, sken), strål-ningsföreteelser, som enl. ockulta, antroposofiska och andra hemliga vetenskaper skola omgiva besjälade kroppar. Av färgen och formen på detta sken menar man sig kunna sluta sig till själens tillstånd. [A-f N.] Med., vanl. förkänslan av ett annalkande epileptiskt anfall. A. kan antaga varierande former: muskelryckningar, bleknande, ångest, upphetsning, lukt- el. synförnimmelser m. fl. E. M. P. W. Aura, finskspråkig s:n i Masku hd, Äbo— Björneborgs län, Finland, n. ö. om Äbo; 79,6 kvkm., 2,178 inv. (1925). J. C. Aura, Aura å, fi. Aurajoki, liten flod i Åbo—rBjörneborgs län, Finland. Upprinner i trakten av Oripää och mynnar vid Åbo. J. C. Aura, poetisk personifikation för Finland, motsvarande Svea, Nore och Dana. Aura, litterär kalender utg. i Äbo 1817—18, vilken gav uttryck åt de strömningar, som benämnts »Åboromantiken» och som stodo under inflytande av fosforismen i Sverige. Kalenderns två häften innehöllo bidrag av A. L Arwidsson, A. G. Sjöström, J. J. Tengström m. fl. H. S-m. Aura, Matti, finländsk ämbetsman (f. 1885), fil. mag. 1910, jur. kand. 1912, v. häradshövding — 783 — — 784 —