AURE (1881). — Litt.: W. Kosch, »L. A:s Leben» (1913). Aure, hd i n. Möre fylke, v. Norge, n. o. om Kristiansund; 349,48 kvkm., 2,303 inv. (1920). H. S-n. Aurea medio'critas [au'-] (lat.), den gyllene måttan el. medelvägen. Uttrycket är närmast hämtat från Horatius’ Oden 2,10,5: »Auream quisquis mediocritatem diligit . . .» (»Den som lärt den gyllne måttan älska . . .»). W. N. Aureavariete'ter [au'-] kallas växtformer, som utmärka sig genom gul el. gulgrön färg, vilken förorsakas därav, att klorofyll (se d. o.) endast i ringa mängd finnes i deras celler, medan de tillsammans med detta förekommande gula färgämnena (xantofyll, karolin, se d. o.) uppträda rikligt och väsentligen bestämma växtdelarnas färg. A., vilka erinra om klorotiska och etiolerade (se d. o.) växter, härröra av inre, klorofyllbildningen bestämmande faktorers inverkan och äro ärftliga. De användas ofta som prydnadsväxter till dekorativa färginslag i växtgrupper. O. Gz. Aure'lia, benämning på ett släkte bland skiv-maneterna (se d. o.). Aurelia'nus, romersk kejsare (d. 275 e. Kr.), avancerade från simpel soldat till general och blev år 270 kejsare. Ss. sådan återställde han riksenheten genom att besegra de ännu självständiga usurpatorer-na, Zenobia i Palmyra och Tetricus i Gallien. Han kämpade framgångsrikt mot alemannerna vid Rhen men avstod definitivt den n. om Donau belägna delen av Dakien till goterna. För att skyd- Parti av aurelianska stadsmuren i Rom. da Rom mot de alltmer hotande germanska anfallen lät han befästa staden. För den inre politiken är A:s’ regering av utomordentlig betydelse. Det kejserliga enväldet framträdde mera öppet under honom. Han sökte förbättra myntväsendet, bl. a. genom att återinföra guldmynt i marknaden. Hans försök härutinnan misslyckades dock och ledde endast till ett uppror av myntmästarna i Rom. A. gjorde solkulten till riksreligion; om hans intresse för denna vittna bl. a. de talrika avbildningarna av solguden å mynten. På väg till ett krigståg mot perserna föll han mellan Bysans och Herakleia offer för en sammansvärjning av officerare. S. Bin. Aurelia'nus, östromersk statsman under folk-vandringstiden o. 400, var av förnäm härkomst och tog efter 399 livlig del i politiken, var ledare för det antigermanska partiet och motarbetade framför allt den mäktige gotiske härföraren Gainas (se denne). De snabba växlingarna under åren o. 400 förde A en gång till maktens tinnar, en annan gång i fängelse och i landsflykt. Till sist lyckades han emellertid återvinna makten och blev för några betydelsefulla år det östromerska rikets ledare. Han lät systematiskt rensa här och förvaltning från germaner. Efter 404 omtalas han icke mer. A., som prisas av Synesios, det antigermanska partiets förf., gör ss. politiker ett odelat sympatiskt intryck genom att på ett lyckligt sätt förena mildhet och fasthet. Hans betydelse för det östromerska riket är stor, då han för lång tid där undertryckte det germanska inflytandet. S. Bin. Aure'lius, prästsläkt i Linköpings slift, vars namn efter hemsocknen örtomta antogs av kyrkoherden i Askeby Nils A. (1674—1758), vilkens sonsons sonson, kyrkoherden i Äsbo Nils Bernhard A. (1838—81), var far till tvillingbröderna A. 1) och 2). — Till en annan släkt A. hörde konrektorn vid trivialskolan i Strängnäs Nils A., vilken 1785 utgav »Strengnäs stifts herdaminne», 1. G. Cqt. 1) Bengt Olof A., präst (f. 12/s 1874), prakt, teol. examen i Uppsala 1897, komminister i Oscars församling, Stockholm, 1912. A. har vid sidan av sin prästerliga gärning hunnit med en omfattande skriftställarverksamhet inom olika områden; särsk. har han behandlat religiösa och teologiska frågor. Till vissa av hans skrifter ha hans många utomlandsresor lämnat stoff. Skrifter: »Tankar och bilder i religiösa ämnen» (1909—10), »Vandrande sägner» (1912), »Den stilla veckan» (1916), »Reflexer från världsbranden» (1916), »Martin Luthei» (1917), »Jul i prästgården» (1918, ny uppl. 1923), »Kyrkohistorisk läsning» (1921), — 787 — — 788 — Guldmynt med Aurelianus-bild.