AURICULARIACEÆ tillsammans med H. Secher »Stockholms kyrkor i ord och bild» (1914). H. 0-n. 2) Sven Erik A , den föregåendes bror, teolog (f. 12/ä 1874) docent vid Uppsala univ. i exegetik 1907, prof, i N. T:s exegetik vid Lunds univ. 1912, biskop i Linköping 1927. A:s’ vetenskapliga forskning rör sig såväl inom G. T:s som N. T:s område och präglas av ett måttfullt och sunt omdöme med en kritisk hållning gentemot exegetiska yt-terlighetsståndpunk- ter. Hans arbeten kännetecknas av klarhet och formell talang. A. är även uppskattad ss. kyrklig talare. Skrifter: »Föreställningar i Israel om de döda och tillståndet efter döden» (1907), »Från Getsemane till Golgata» (1911), »Evangeliernas uppkomst» (1921), »Till frågan om den synoptiska traditionens ursprung» (1923), »Herdabrev» (1927). H. O-n. d’AureIlc de Paladines [dårä'1 da paladfn], Louis Jean Baptiste, fransk general (1804 —77), deltog i Krimkriget som brigadgeneral, inträdde åter i tjänst efter de stora motgångarna i 1870 års krig, organiserade den nybildade Loire-armén och segrade ö/n 1870 vid Coul-miers men måste sedan draga sig tillbaka mot Orléans, som han tvangs utrymma, varigenom Loire-armén sprängdes; 6/i2 fråntogs honom befälet. I nationalförsamlingen arbetade han för freden, blev 1876 senator och försvarade i »Campagne de 1870—71; la première armée de la Loire» (1872) sina åtgärder under kriget. [R. G.] Aureller [au'-], Johan, målare (1626—96), verksam i Sverige, särsk. i M. G. De la Gardies tjänst. A. utförde porträtt, dekorativa målningar och altarverk. Litt.: A. Hahr, »Konst och konstnärer vid M. G. De la Gardies hov» (1905). E. Wrgl. Aurén, Johan August, språkforskare (1843 —1911), kollega vid Söderköpings lärov. 1882 —1906. Bland hans skrifter märkas »Bidrag till svenska språkets ljudlära» (1869), »Bidrag till svenska språkets qvantitetslära» (1874) och »De klassiska konsonantljuden» (1876), samtliga utmärkta för skarpsinne och noggrann observation samt av stor betydelse för den svenska språkljudsforskningen. E. Hqt. Aurc'ola (lat.). 1) Fys. En svagt lysande rödaktig ljusmantel, som vid en elektrisk urladdning omger den skarpt lysande delen av den elektriska gnistan. A. förekommer äve^ vid den elektriska ljusbågen. Se Elektrisk urladdning. A. L-dh. 2) Meteor. Den närmast ljuskällan befintliga delen av en krans (se d. o.), som ofta visar sig i moln el. dimma runt ett lysande föremål, ss. solen, månen el. gaslyktor. Se Optiska fenomen i atmosfären. — A. bildas även kring lågan i vissa gruvlampor, säkerhets-lampor, om luften innehåller gruvgas (sed. o.), varför a. vid dessa lampor användes som indikator (se d. o.) på gruvgas. Se Säkerhets-lampa. H. K-r; A. L-dh. Aureus (eg. au'reus dena'rias), romerskt guldmynt. Guldmynt präglades under den romerska republiken endast i undantagsfall, framför allt av segrande fältherrar ss. Sulla och Pompejus. Först Cæsar införde guldet som regelmässig myntmetall; de guldmynt han slog, vägde c:a Hbra (8 gr.). Under den efterföljande tiden sjönk guldmyntens vikt: Nero stabiliserade den till c:a libra (7,3 gr.). Fr. o. m. kejsar Marcus Aurelius bli guldmynten allt sällsyntare; deras vikt börjar (o. år 200) att variera så mycket, att de icke kunna ha varit likvärdiga. Guldmynten från 200-talet ha allenast varit gåvopenningar. Kejsarna Aurelia-nus och Diocletianus sökte återinföra den regelrätta guldmyntningen, men först Konstanti-nus I lyckades ånyo åvägabringa ett stabilt och kurserande guldmynt, solidas (se d. o.). I eg. mening betecknar a. endast de guldmynt, vilka slogos under tiden fr. o. m. Cæsar till o. 200 e. Kr. Alldeles felaktigt kallas stundom gåvo-penningarna från 200-talet för a. Däremot har beteckningen a. redan under antiken använts om Konstantinus’ solidas. Särskilt vissa germanfolk ha kallat den romerska solidas för a., men dess tredjedel för solidas. Om det nordiska »öre» ytterst lånats från a. är omtvistat, men åtskilligt, bl. a. numismatiska skäl, talar därför. S. Bin. Aurevilly, Barbey d’ [barbe' dåraviji'], fransk förf., se Barbey d’A. Au revoir [å ravoa'r] (fra.), på återseende, farväl! -r— Sign, för förf. Artur Möller (se denne). Auri'cula, ett släkte tillhörande lungsnäckor-na. Se öronsnäckor. Auricula'ria. 1) Svampsläkte. Se Judas-öra. 2) Benämning på larvformer av sjögurkorna (se d. o.). Auricularia'ceæ, svampfam. av gruppen Pro-tobasidiomyce'tes, med långsträckta, tvärdela-de basidier (se d. o.), vilkas celler var för sig bilda en spor. Vissa hithörande svampar bestå endast av en filtartad hyfmassa, andra äro försedda med stora, broskartade, öronlika fruktkroppar. O. Gz. — 789 — — 790 —