AUTOMATISKA TELEFONSYSTEM ten med automatiska kopplingsdelar. Uppgiften visade sig mycket svårlöst, och det dröjde ända till början av 1900-talet, innan den kunde betraktas som praktiskt löst. — Under tiden hade i och med telefonstationernas tillväxt svårigheterna vuxit att på ett ekonomiskt och praktiskt tillfredsställande sätt manövrera desamma. Maximum för betjänandet av abonnenter å en manuell station hade visat sig vara 15,000 å 20,000. Vid större abonnentantal inom ett nät måste man tillgripa utvägen att fördela abonnenterna på flera stationer, förbundna med varandra med förenings- el. trunkledningar. Detta system ställde sig dock invecklat, osäkert och dyrbart, då många samtal måste förmedlas av två telefonister. Strävandena att kunna direkt med varandra sammankoppla största antalet abonnenter blevo därför allt intensivare. — Den förste, som hade en praktiskt användbar automatanordning färdig, var amerikanen Strow-ger, vilken år 1891 konstruerade en automatisk s. k. väljare, som sedermera bildade grundstommen till en grupp i detaljer från varandra avvikande automatsystem. I de Strowgerska systemen påverkar abonnenten medelst strömimpulser, utsända från abonnentapparaten, å telefonstationen befintliga elektromagneter. Strömimpulserna från abonnentapparaten utsändas förmedelst en å denna monterad vridbar nummerskiva. Genom elektromagneternas påverkande åstadkommes en steg-för-steg-rö-relse hos å telefonstationen befintliga mekaniska kopplingsorgan, väljare, varigenom dessa dirigeras så, att det av abonnenten medelst nummerskivan kopplade abonnentnumret blir uppringt. I det första utförandet av den Strowgerska väljaren försiggick kopplingen så, att när abonnenten från sin apparat släppte på ström och elektromagnetens ankare påverkades, överfördes ankarets fram- och återgående rörelse medelst en hake till ett tandhjul. Dettas axel var försedd med två från varandra isolerade kontaktarmar, som stodo i metallisk förbindelse med de två trådar, varav den anropande abonnentens ledning bestod. Kring tandhjulet voro fasta kontakter (kopplingsfältet) för samtliga abonnentledningar anbringade. Genom steghjulets frammatande t. ex. 27 steg erhölls förbindelse med n:r 27 o. s. v. Det blev dock för tidsödande att åstadkomma dessa 27 strömpåsläppningar. Strowger ordnade därför så, att abonnentledningarnas kontakter, kopplingsfältet, bildade en cylindrisk yta med 10 rader i höjd och 10 kontakter i var rad. Tandhjulet ställdes under påverkan av en 1 y f t-magnet, som höjde kontaktarmarna 1 till 10 steg, och en vridmagnet för inställning i sidled. Medelst en dylik apparat, en lednings- väljare (konnektor), som alltså kunde koppla till 100 nummer (»hundraväljare»), kunde man växla in sig till n:r 27 genom att skicka väljaren 2 steg uppåt och 7 steg åt sidan, alltså 9 strömimpulser i st. f. 27. För en station på 100 abonnenter åtgå enl. ovanstående 100 led-ningsväljare. Så stort antal är emellertid icke behövligt. T. o. m. om alla abonnenterna skulle tala samtidigt, äro tydligen endast de 50 påringande abonnenternas ledningsväljare i arbete, under det att de 50 påringdas väljare äro i vila. Erfarenheten visar vidare, att man vid en telefonstation icke behöver räkna med mer än 10 samtidigt pågående samtal inom ett och samma hundratal, varvid alltså 20 abonnenter samtidigt äro upptagna, näml. 10 påringande och 10 påringda. Under förutsättning att varje abonnent hade tillgång till en enkel väljare för samtal från abonnenten, behövde man därför icke ha tillgängliga mer än 10 ledningsväljare. Man försåg därför varje abonnentledning med en enkel väljare, s. k. förväljare, vars uppgift blev att vid behov uppsöka och inkoppla abonnenten till en ledig ledningsväljare. Förväljaren igångsättes, då abonnent lyfter sin hörtelefon; därigenom åstadkommes näml, en strömbana genom en i förväljaren ingående elektromagnet. Dennas ankare vrider genom sin fram- och återgående rörelse förväljaren med stor hastighet fram steg för steg, varvid dess kontaktarmar be-stryka den ena efter den andra av kontakterna, som äro förbundna med de tio ledningsväljar-nas kontaktarmar. Rörelsen fortgår, till dess en ledig ledningsväljare påträffas. Denna emot-tager nu strömimpulserna från abonnentapparaten, vilka utsändas förmedelst den förut nämnda å apparaten monterade nummerskivan och färdigkopplar förbindelsen. Vid större telefonnät insätter man mellan förväljaren och ledningsväljaren s. k. gruppväljare (selektorer), som ha till ändamål att söka sig fram till det 100-tal, inom vilket det önskade numret ligger, och därefter uppsöka en ledig ledningsväljare bland dem, som höra till detta 100-tal. Gruppväljare och ledningsväljare äro i regel av i det närmaste lika konstruktion, medan förväljarna äro betydligt enklare. Gruppväljaren har alltså liksom ledningsväljaren 10 rader i höjd och 10 kontakter i var rad. Varje rad motsvarar ett visst hundratal; var och en av de 10 kontakterna i en rad är förbunden med en viss ledningsväljare (arm). I verkligheten motsvarar var och en av nyss nämnda kontakter 3, enär varje ledning på stationen består av 3 branscher, näml. 2 för talet och 1 för upptaget-markeringen. Deras fördelning sker teoretiskt enl. ung. följande schema. — Vid — 849 — — 850 —