AVESTA beslogs A. med villoläror och förvisades från Cördoba. — Då A. därjämte i filosofi och religion såg tvenne skilda vägar till samma mål och därvid förbehöll uppenbarelsens och folkreligionens försinnligade föreställningssätt för dem, som icke kunde söka sanningen på det rena tänkandets väg, föregrep han den senare hos Pietro Pomponazzi utvecklade läran om den »dubbla sanningen», varigenom klyvningen mellan tro och vetande på ett betydelsefullt sätt förebådades. Hans filosofi genomsyrade i stor utsträckning medeltidens kristna och judiska tänkande, omfattades av Maimonides (se denne), bekämpades av Albertus Magnus och Thomas ab Aquino, hädades av Dante (»Inferno», IV, 144), avskyddes länge som gudlös och materialistisk men kvarlevde trots allt inom Norditalien in på 1600-talet. — Litt.: E. Renan, »A. et 1’averroisme» (6 éd. 1912); T. J. Boer, »The history of philosophy in Islam» (1903); M. Horten, »Die Metaphysik des A.» (1912), »Die Hauptlehren des A.» (1913). Jfr vidare Arabisk litteratur, filosofi. A-f N. Ave'rs (fra., av lat. adve'rsum, som är vänt emot), framsida el. bildsida å mynt och medaljer; även: framsida av vissa vaser. Motsats: revers, baksida. E. Hqt. Aversa. stad i prov. Caserta, Italien, n. om Neapel; 23,537 inv. (1911). Biskopssäte. Stora vinodlingar. 4 km. åt s. v. ligga ruinerna efter det gamla Atella. M. P. Aversa'lsumma, en »på slump», »i runt tal» tagen summa. Aversio'n (fra.), motvilja, avsmak, avsky. Averte'ra (fra. avertir), underrätta el. upplysa, tillkännagiva; sällan: annonsera. Avertissema'ng (fra. avertissement), tillkännagivande, underrättelse, annons. Ave'rtjenko, Ark adi j Timofejevitj, rysk förf. (1881—1925), skrev satiriska smådikter och var en mästare i den koncentrerade humoresken, sådan den utbildats av den unge Tjechov (se denne). Hans berättarkonst har oftast en dragning åt det groteska, men i bakgrunden skymtar stundom en bitter tragik. A. utgav skämtbladet »Satyrikon», det förbolsjevi-kiska Rysslands »Simplicissimus», vari framstående tecknare (Bilibin o. a.) medarbetade. Agr. Averuli'no, Antonio, italiensk arkitekt, se Filarete. Aves, latinska namnet för fåglar (se d. o.). Aves islands [éivz aflandz], Islas de Aves, liten ögrupp bland Små Antillerna, Sydamerika, ö. om Bonaire. Annekterades på gr. av sina guanofyndigheter av Venezuela 1858. W. P-n. Avesnes [avä'n], stad i dep. Nord, n. Frank rike, vid Nordbanan; 5,105 inv. (1926). Textil, industri och trävaruhandel. W. P-n. Ave'sta, benämning på mazdaismens (se d. o.) heliga religionsurkund. Namnet, vars ursprungliga betydelse icke är säkert känd, betyder troligen grundvalen, den grundläggande texten i motsats till zand (pehlevi, »utläggning», »förklaring»), den åtföljande pehleviparafrasen och kommentaren. I pehlevilitteraturen är den stående beteckningen för den heliga texten avistäk va zand, »text och förklaring»; ur denna beteckning har framgått uttrycket zend-A., som var det mest brukliga i äldre tider och ännu ofta användes. — A. har kommit till oss endast i ytterst fragmentariskt skick. Om textens ursprungliga omfång föreligga i pehlevi-skriften »Denkardh» utförliga upplysningar. Enl. dessa skulle A. urspr. ha omfattat 21 böcker (nask), fördelade på grupper om vardera sju böcker. Till innehållet var den snarare en alla former av mänskligt kulturliv omfattande och reglerande encyklopedi än en religionsurkund. På A:s nu föreliggande, fragmentariska skick låter sig den gamla nasi-indelningen icke tillämpa. A. består i sitt nuv. skick av ett flertal delar, av vilka den viktigaste är Yasna (»liturgi»), en samling av de liturgiska texter, som läsas vid parahaoma-(parähöm-) offret (se Mazdaism). En underavdelning av Yasna utgöra gäthäs (»hymnerna», »psalmerna»), de betydelsefullaste av alla i A. ingående texter. Gäthäs äro till antalet fem, omfattande 17 hymner (kap. 28—34, 43—46, 47—50, 51, 53). De äro i avseende på såväl språk som religiöst innehåll av en ålderdomligare karaktär än övriga i Yasna ingående texter och härstamma enl. en vanlig uppfattning till sin kärna från religionsstiftaren, Zarathustra, själv. Till gäthäs räknas också de fyra heliga bönerna, efter begynnelseorden benämnda Ahuna Vairga (27,13), Aschem Vohä (27,14), Yenghé Hätäm (4,26) och Airyaman Ischya (54,1). Till Yasna ansluter sig nära Vispered, som består av böner till vispè ratavö (»alla herrar, gudamakter», därav namnet). Till dessa sällar sig Vendidäd el. Vi-dèvdät (av avest. vidaèvodåta-, »lagen mot demonerna»). Denna kodex, som innehåller de praktiskt-religiösa föreskrifterna ang. reningar, bestraffningar och botövningar blandade med kapitel avhandlande mytologiska och andra ämnen, har formen av en dialog mellan Ahura-mazda och Zarathustra. Dessa trenne delar bilda i rituellt avseende en enhet. Denna rituella ordning gör sig gällande i ett flertal handskrifter, i vilka ävenledes den för rituella ändamål ej använda pehlevi-parafrasen och -kommentaren saknas; denna tradition benämnes Vendidäd säde (»ren [d. v. s. kommentar — 917 — — 918 —