AVESTA saknande] Vendidad»). I motsats till denna grupp står den andra, för lekmannens religiösa förrättningar och uppbyggelse spec. avsedda delen, som sammanfattas under namnet Khorda A. (»lilla A.»). Denna innehåller först och främst Yaschts (avest. yaschti, »bön», »lovpris-ning»), lovprisningar till gudarna (yazatas) och änglarna (fravaschis) samt till forntidens mytiska hjältar. Yaschterna äro till antalet 21, men detta antal har till en stor del tillkommit på konstlad väg, i det att flera hymner ej äro annat än omstuvningar av från annat håll hämtat material. Yaschterna utgöra vår förnämsta källa för kännedomen om den äldre iranska mytologien. Till yaschts ansluta sig en del mindre texter. Dessutom innehåller pehlevilitteraturen såväl direkt som indirekt en mängd för rekonstruktion av den ursprungliga A. användbart material; den stora pehlevi-skriften »Bundahischn» sammanfaller sålunda på det hela taget med bok 4 i den ursprungliga A. Till A. kan också räknas den ett stort antal avestiska ord innehållande ordboken Frahang-i Oim. Avestatraditionens fragmentariska tillstånd beror till stor del på dess växlingsrika historia. Enl. traditionen skall A. ha varit upptecknad redan under akemenidertiden, men förstörts vid Alexander den stores erövring. Den skall därefter under det hellenistiska inflytandets tid ha fortlevat i spridda uppteckningar och i prästernas minne. Den första ansatsen till samlande av den spridda traditionen skall ha gjorts av en arsakiderkonung Valchasch (Vo-logeses, enl. det vanliga antagandet Vologeses I o. 54—78 e. Kr.). Upprättandet av sasanider-riket (226 e. Kr.) medförde mazdaismens upphöjande till statsreligion, och därefter inträdde den viktigaste perioden i A:s historia. En huvuduppgift blev nu att söka åstadkomma en redigering av de heliga texterna, som kunde motsvara deras ställning som grundval för den officiella religionen. Redan den förste sasani-den, Artachschatr-i Papakan (226—241), föranstaltade en samling genom översteprästen Tansar. Den slutgiltiga redaktionen tillkom först under Schahpuhr II (310—379) genom översteprästen Aturpat-i Maraspandan, varvid sannolikt även det för A. speciellt avsedda alfabetet skapades. Nödvändigheten att göra den kanoniska texten allmänt förstådd gav under sasanidertiden ävenledes upphov till ett omfattande arbete på densammas tolkning och utläggning, av vilket spillror återstå i den den egentliga texten i ett flertal handskrifter åtföljande pehlevi-parafrasen och -kommentaren. Den slutgiltiga redigeringen av peh-levi-texten skall ha ägt rum under Chosrov 1 Anoscharvan (531—579); dock härstamma åtskilliga delar av densamma från tiden efter den muhammedanska erövringen. Denna har spelat en ödesdiger roll i Ars historia. Mazdaismens anhängare skingrades; större delen utvandrade till Indien, endast en mindre del kvarstannade i Iran. Följden blev en sön-dersprängning av det kanoniska textbeståndet, som slutl. endast lät de smärre spillror, som numera utgöra A., återstå. Nödvändigheten att rädda så mycket som möjligt av de i religiöst avseende oundgängligaste texterna medförde en redigering efter nya principer (jfr ovan), den i våra handskrifter förekommande. Dessa, som dela sig i en indisk och en persisk tradition, härstamma samtliga från 1300—1700-talen. A:s fragmentariska tillstånd är väl också till stor del att tilskriva den omständigheten, att såväl avestiskan (se d. o.) som pehlevi snart upphörde att förstås av den stora mängden parser. Till tjänst för de persiska parserna tillkom c:a 1600—1800 en nypersisk översättning, och på indisk mark översattes A. till sanskrit av den berömde Neryosangh (o. 1200) och till gujarati (1818). A. var känd i Europa långt innan den gjordes till föremål för vetenskapligt studium. Redan 1633 kom ett manuskript av Yasma till Canterbury, och 1723 erhöll det Bodleianska bibi, i Oxford en kopia av »Vendidad sade». Dessutom kände man genom uppgifter i främmande litteraturer (grekisk, arabisk, syrisk) förekomsten av en stor religion surkund i det gamla Iran. Man gjorde sig överdrivna föreställningar om halten av de religiösa och filosofiska värden, som skulle kunna vara att hämta ur denna urkund. Besvikelsen bland de lärde blev därför allmän, när fransmannen Anquetil-Duperron, som för att finna och tolka den gamla parsibibeln hade låtit värva sig som kolonisoldat till Franska Indien och där kom att tillbringa en rad av år, 1771 publicerade den första, låt vara ännu bristfälliga, översättningen av densamma. En häftig strid uppstod om äktheten av den publicerade urkunden, som varade i stort sett ända till 1826, då Rask genom sin avhandling »Om Zend-sprogets og Zend-avestas Aelde og Aegt-hed» på ett avgörande sätt ådagalade dess äkthet. Kort därefter började med Burnouf det i egentlig mening vetenskapliga studiet av A.; 1829—43 utgav han sin berömda upplaga av »Vendidad sade» och 1835 första och enda bandet av sin »Commentaire sur le Ya^na». Den första fullständiga Avestauppl. utgavs av Wes-tergaard (1852—54). Avestatexten med pehlevi-parafrasen utgavs först av Spiegel (2 bd, 1851 —58), som därjämte utgav den första mera vetenskapliga Avestaöversättningen (3 bd, 1852— — 919 — — 920 -