AVVÄGNING punkt (normalyta, nollplan) för avvägning kan vara olika, t. ex. höjden för den lägsta punkt, som avvägningen avser, en närbelägen vattenyta, den för landets avvägning använda normalytan o. s. v. Om A och B (fig. 1) äro två punkter på jordytan, äro A—D och B—E lodlinjerna i dessa punkter, A—C horisontalplanet genom A, B—C höjdskillnaden mellan A och B el. B:s höjd över A samt A~D höjden för A över normalytan D—E och B—E höjden för B över samma normalyta. Vid vanlig avvägning användes i allmänhet avvägningsinstrument och avvägnings-stång. Genom avvägningsinstrument erhåller man syftlinjer, parallella med normalytan, och med avvägningsstången mätes syftlinjens höjd över markytan i den punkt, där stången uppställes. Avvägningsinstrumentet, som vid användningen anbringas på ett stativ, består av två huvuddelar, nämligen en tub (kikare), i vilken syftlinjen (optiska axeln, kollima-tionsaxeln) markeras av objektivets optiska medelpunkt och ett i närheten av okularet fästat trådkors, samt ett på tuben fästat vattenpass, genom vilket syftlinjen göres horisontell, d. v. s. parallell med normalytan. Avvägningsstången är försedd med en i m., dm., cm. och mm. indelad skala, vars indelning och besiffring är så tydlig, att säker avläsning kan med instrumentet göras på åtminstone 100 m. avstånd. Nollpunkten för stångens indelning sammanfaller med stångens nedre ända. Förfaringssättet vid avvägning framgår av följande exempel (fig. 2), som åskådliggör avvägning av de fyra punkterna A, B, C och D. Instrumentet uppställes mellan A och B i SI. Sedan syftlinjen genom vattenpasset gjorts horisontell, göres avläsning i punkten E på den i A lodrätt anbragta stången. Avläsningen, d. v. s. avståndet A—E på stången, är tydligen syftlinjens höjd över A. Sedan stången flyttats till B, erhålles genom avläsning i F syftlinjens höjd över B. Skillnaden mellan avläsningarna i E och F blir skillnaden i höjd mellan A och B. Med stången kvarstående i B flyttas instrumentet till S2, varefter genom avläsning i G och, efter stångens flyttning till C, i H erhålles syftlinjens höjd över B resp. C samt genom skillnaden mellan dessa båda avläsningar höjdskillnaden mellan B och C. Slutl. erhålles genom uppställning i S3 höjdskillnaden mellan C och D. Genom sammanställning av de sålunda bestämda höjdskillnaderna erhålles en höjdbestämning för var och en av punkterna. Vill man hänföra höjd-bestämningen till någon viss normalyta, måste man för någon av punkterna känna el. genom avvägning bestämma höjden över denna nor malyta. Från varje instrumentuppställning kan givetvis avläsning ske för så många punkter, som man önskar höjdbestämma och som därjämte dels ligga inom avståndet för tydlig avläsning, dels på sådan höjd, att syftlinjen träffar den i punkten uppresta stången. A. brukar indelas i linjeavvägning och ytavvägning. Linjeavvägning avser att skaffa en bild av höjdförhållandena längs en sträckning, t. ex. väg, järnväg, vattendrag o. d., som man kan tänka sig i en profilritning rät-linigt utsträckt. För att kunna upprita en sådan profil måste man utom de avvägda punkternas höjder även bestämma deras inbördes avstånd i horisontalplanet. Genom ytavvägning erhåller man en bild av höjdförhållandena inom mätningsområdet. Man höjd-bestämmer ett tillräckligt antal punkter med en viss bestämd höjdskillnad (ekvidistans) t. ex. 1, 5, 10 m. och inmäter samtidigt dessa på en plankarta. För att tydligt visa höjdförhållandena sammanbindas punkter med samma höjd genom linjer, höj dkurvor, och man erhåller därigenom en nivå- el. höjdkarta. Då varje höjdkurva framgår på samma höjd, komma tydligen kurvorna att ligga tätt på brantare ställen och glest på jämnare. Då höjdskillnaden mellan kurvorna är känd, kan man ur en karta med höjdkurvor erhålla markens lutningsförhållanden i vilken riktning som helst. Höjdkartor upprättas ofta genom tachymetermätning (tachymetri), varmed menas samtidig plan- och höjdmätning. Härvid användas de för ändamålet särskilt konstruerade tachymeterinstrumenten, genom vilka från stationspunkten bestämmas såväl riktning och avstånd till den sökta punkten som även höjdskillnaden mellan stationspunkten och den sökta punkten. I allmänhet kan tachymetermätning icke användas, där större noggrannhet, särskilt i avseende på planmätningen, är erforderlig. • ! För kontroll och för framtida användning höjdbestämmas vid a. fixpunkter, som måste vara fast och varaktigt markerade samt lätt åtkomliga, t. ex. dubbar i berg, jordfasta ste-, nar, socklar i hus o. s. v. Då a. för vissa ändamål verkställes med största omsorg och med särsk. noggranna instrument, kallas den precisionsavvägning el. finavvägning. Föreskrifter om a. finnas i mätningsförord-ningen 17/i2 1920. Enl. dessa bör bl. a. noggrannheten vid finavvägning understiga O,oi m. för km., vid vanlig avvägning av fixpunkter 0,06 m. för km. och vid vanlig avvägning av andra punkter 0,i2 m. för km. Avvägningar av större betydelse i Sverige anslutas vanl. till punkter, bestämda genom — 969 — — 970 —