AZTEKER (framför allt urinämne och urinsyra) ur blodet. E. M. P. W. Azotoba'cter, en i jorden vanligt förekommande bakteriegrupp, som karakteriseras av sin förmåga att använda luftens kväve under uppbyggande av komplicerade äggviteämnen. Den mest kända arten är A. chrooco'ccum, en rund bakterie, som även förekommer i ovoid form med en bredd av 0,002—O,oos mm. och en längd av upp till O,ooa mm. Den är aerob, växer bra vid en temperatur av 20—37°, med optimum o. 30°. Genom sin förmåga att assimilera atmosfärens kväve, vilket i form av bakterieäggvita tillföres jorden, spelar denna grupp en stor roll för jordbruket. A. Fl. Azov [azå'f], stad i Donterritoriet, s. Ryssland, vid en av Dons mynningsarmar, 17,486 inv. (1926). Spannmålshandel samt fiskröke-rier och salterier. H. S-n. Historia. A. hade länge varit en betydande knutpunkt för spannmålshandeln; när det 1696 erövrades av Peter den store från turkarna, innebar därför detta för honom en betydande framgång. Han måste dock återlämna A. redan 1711 efter nederlaget vid Pruth; 1739 tillföll A. definitivt Ryssland. Under de senare årh. har A. gått tillbaka på gr. av övermäktig konkurrens från andra städer på Svarta havets nordkust. N. H-g. Azovska sjön [azå'f-], n. delen av Svarta havet, förbunden med detta genom det smala Kertjsundet, 37,605 kvkm. A., som utgör den sänkta, översvämmade delen av de omgivande låga stäpperna, är mycket grund med ett största djup av 15 m., 50 km. n. n. ö. om Kertj. Flodmynningarna ha genom den ännu pågående sänkningen förvandlats till trattformiga vikar, limaner (se d. o.). På flera ställen gå långa, vackert rundade landtungor ut i havet. Den största är Arabat, som i v. skiljer Sivasj från huvudbäckenet. Salthalten är ringa, 10—11 °/oo. A. är mycket fiskrik, och fiske utgör de kringboende kosackernas viktigaste näring. Sjöfarten försvåras av det ringa djupet, isförhållandena (isbelagd mellan slutet av dec. till mitten av mars) och de talrika stormarna. De viktigaste hamnarna vid A. äro Taganrog, Ber-djansk och Mariupolj. H. S-n. Azte'ca, myrsläkte. Se Bladskärarmyror. Azte'ker, det egentliga Mexikos förnämsta kulturfolk, vilket vid tiden för Amerikas upptäckt hade uppbyggt den näst inkariket största staten på kontinenten. A. tillhöra den stora språkgruppen naua. Folkets traditioner ange, att a. invandrat från n., från sitt urhem på ön Atzlan, och småningom nått Tezcocosjön i Mexikodalen. Troligen för att skydda sig mot starkare grannar slogo de sig ned på ett par låga öar ute i saltsjön, vilka de sedan genom utfyllnader utvidgade. Här grundade de en stad, Tenochtitlan, det nuv. Mexico city, enl. uppgift år 1325 e. Kr. Genom krig och skicklig diplomati ökades a:s makt hastigt, i sht fr. o. m. hövdingen Acamapichtlis tid, vilken började sin regering 1376. Vid tiden för den spanska erövringen sträckte sig den aztekiska maktsfären över större delen av Mexiko och gränsade i s. till det mayanska kulturområdet. Det är svårt att fastställa rikets omfattning, ty dels skedde ständigt förändringar, dels bestod staten till betydande del av vasaller, som endast betalade årlig tribut men i övrigt voro självständiga. — Vid invandringen i Mexikodalen voro a. säkerligen ett täml. primitivt folk av jägare och krigare, men de antogo hastigt de omgivande stammarnas högre kultur, vilken var arv från toltekerna, omvandlade denna och utvecklade en självständig odling. Det aztekiska samhället var uppbyggt på ett system av 20 klaner, som ägde jorden och årl. fördelade den mellan medlemmarna. Överhövdingen, som spanjorerna kallade konung, valdes av klancheferna, i regel inom samma släkt. Han hade vid sin sida en mycket mäktig överstepräst. Prästernas inflytande var stort, ty gudarna rådfrågades för varje viktigare företag. Antalet av manliga och kvinnliga gudomligheter var högst betydande. De viktigaste voro: Quetzalcoatl — vindarnas gud, Tezcatli-poca — en av mångudarna, Uitzilipochtli och Xipe — krigsgudar samt Tlaloc — regnguden. Kulten bestod av danser, sång, böner, brännande av rökelse (copal) och framför allt av blodiga offer. De senare förekommo i oerhört stor utsträckning och verkställdes antingen genom att prästen med en stenkniv skar upp offrets bröst och tog ut hjärtat el. genom att man besköt offret med pilar el. brände det på glöd. Templen voro uppförda på höga trappstegspyramider. Den materiella kulturen var en blandning av primitiva och högre utvecklade element. Sten användes som material till redskap och prydnader. Koppar kunde man gjuta och kallhamra. Brons hade endast i ringa grad vunnit utbredning. Guld och silver bearbetades till prydnader. Vävnadskonsten torde ha stått högt, ehuru inga prov därpå bevarats. En viktig roll spelade fjädermosaiken, som användes för utsmyckning av sköldar och mantlar. I konsten att tillverka inläggningsarbeten på trä av turkos, jadeit och musselskal voro de mästare. — A:s vapen utgjordes av lansar med spetsar av obsidian samt av klubbor, i vilkas kanter vassa splittror av samma material isatts. — Männens klädedräkt bestod av en bindel om livet och — 1005 — _ 1006 —