BALL1STIK par sker genom stammarnas och fruktskaftens elasticitet. Då dessa axlar genom en utifrån verkande kraft böjas, återgå de, i det ögonblick kraften upphör att verka, till sitt tidigare läge och utkasta därvid i vida bågar de av dem uppburna frukterna, resp, frön och grodd-' knoppar. B. äro ett flertal lilje-, nejlik- och viveväxter m. fl. Hos tandroten spridas groddknopparna genom ballistiska inrättningar. Se Frukt- och fröspridning. O. Gz. Ballistfk (jfr Ballist), eg. läran om kast, behandlar särsk. rörelsen hos projektiler till eldvapen, dels inuti eldröret, »innerballistik», dels projektilens rörelse i luften, »ytterballi-stik». Man brukar även tala om »övergångs-ballistik», som behandlar projektilens rörelse från det ögonblick, då den lämnar mynningen med den i loppet erhållna hastigheten (inner-ballistikens »mynningshastighet», Um), intill det ögonblick, då projektilen genom de bakom densamma utrusande krutgasernas efterverkan erhållit sin maximihastighet (ytterballistikens »utgångshastighet», Vo). Den teoretiska balli-stiken fordrar — för att bliva praktiskt användbar — ett empiriskt (experimentellt) underlag, vars anskaffande är den »experimentella ballistikens» uppgift. Innerballistiken behandlar krutets förbränning i eldrör, gasutvecklingen, gastrycket och det utvecklade arbetet samt dettas omvandling till rörelseenergi hos projektil och eldrör (se Rekyl), uppvärmning av eldröret o. s. v. Då krutladdningen förbrinner, utvecklas gaser, vilkas tryck driver projektilen fram genom loppet med successivt ökad hastighet. Trycket, som i varje ögonblick väsentligen beror av den utvecklade gasmängden och av den bakom projektilen disponibla ex-pansionsvolymen, stiger först kraftigt till ett maximivärde (Pmax) och sjunker sedan småningom. Innerballistikens huvudproblem är att för visst vapen, befintligt el. projekterat, bestämma gastryckets förlopp (tryckkurvan) och projektilhastighetens variation (hastighets-kurvan) under projektilens gång genom loppet (se fig.). En fullständig och noggrann lösning av huvudproblemet är ganska komplicerad. Innerballistiken ger emellertid även möjlighet att med relativt enkla, approximativa beräkningsmetoder direkt bestämma sambandet mellan laddningsvikt (krutsort), projektilvikt, laddningsrum och loppets dimensioner i övrigt samt gastryckets högsta värde (Pmax) och mynningshastigheten (Um). Genom beräkning av gastrycket erhålles en utgångspunkt för bestämning av godsstyrkan hos eldröret (se d. o.). Genom beräkning av mynningshastigheten (Um) och därur utgångshastighe- ten (Vo) erhålles ett utgångsvärde för ytter-ballistiska beräkningar (se nedan). Vid överslagsberäkningar antages i regel Um = Vo, Ytterballistiken behandlar projektilens rörelse, sedan den lämnat vapnet och erhållit sin största hastighet (Vo). Projektilen påverkas i sin bana av tyngdkraften och luftmotståndet. Om tyngdkraften ensam verkade, skulle banan (i lufttomt rum) ha formen av en parabel. Då även luftmotståndet verkar, erhåller den en från parabelbanan mer el. mindre avvikande form (se Projektilbana och Avdrift). Ytterballistikens huvudproblem är, att för viss projektil (vikt, kaliber, form m. m.), viss utgångshastighet och viss utgångsvinkel bestämma banans form vid projektilens gång genom luften, hastigheten i olika punkter, skjuttiden, skottvidden o. s. v. Med ytterballistiska beräkningsmetoder kan man även direkt bestämma sambandet mellan nämnda storheter (t. ex. erforderlig utgångshastighet för erhållande av önskad skottvidd med viss projektil och viss utgångsriktning), inflytandet på skottvidden av en ändring i desamma el. av ändrade atmosfäriska förhållanden m. m. För beräkningar rörande projektilbanan i luften finnes ett stort antal mer el. mindre approximativa metoder utarbetade. Då sambandet mellan luftmotståndet, projektilens form m. m., projektilhastigheten, luftens temperatur o. s. v. icke kan återgivas med någon integrerbar formel, kan näml, någon exakt beräkningsmetod icke uppställas. De noggrannaste beräkningsmetoderna bygga på successiv beräkning av små banelement med stöd av tabeller över luftmotståndet. Exempel härpå är den i Frankrike under världskriget utarbetade »G. H. M.-metoden» (Garnier—Haag— Marcus), vilken stöder sig på av »la Commis-sion de Gåvre» under åren 1860 (omkr.)—98 inskjutna värden å luftmotståndet. En noggrann beräkningsmetod, vilken grundar sig på vid Kruppverken inskjutna värden å luftmotståndet, har även uppställts av tysken Eberhard. Vid andra beräkningsmetoder användas ballistiska tabellverk av olika slag (t. ex. Siaccis, Ottos, Holmbergs m. fl.), vilka grunda Uppslagsbok. II. 39 — 1217 — — 1218 —