BANDVÄVSTOL ket (se Bandflätning), dels med bladrankan. Den upptogs i Europa i sht av kelter och germaner samt utmärker vikingatidens konst, t. ex. å metallspännen och bildstenar på Gotland och flerstädes (se B il ds ten), ävensom i stavkyrkornas utsmyckning. I runstensornamentiken var b. ett väsentligt drag. Liksom förut i den irisk-angelsaxiska konsten blev kombinationen med djurmotiv vanlig. Så uppkom den s. k. drakslingan. Runristningens ramband avslutas gärna med ormlika huvuden och stjärtar, de senare stundom sammanbundna med instuckna tvärband el. löpknutar (se Runstensorna-mentik); även runstenarnas fyrfotadjur ha ofta extremiteterna utgående i bandslingor. Också vegetabiliska element, knoppar och blad, upptogos i b., i sht under lOOO-talet; på runstenarna förekomma t. ex. korsformer med bladartade flikar och band (ofta i entrelac, se d. o.). — En b. ss. ett mer el. mindre fladdrande band med inskrift, ett namn el. en devis, användes ofta i den medeltida konsten (se Språkband). Även i senare tider ser man en dylik b. ej sällan å grafiska blad, särsk. bok-ägaremärken (se Exlibris). E. Wrgl. Bandspektrum, se Spektrum och Spek-tralanalys. Bandstål, se B and järn. Bandsvin, Sus vittalus, en vild svinart, som förekommer på Sumatra. Se Svindjur. Bandsåg, maskinsåg för träbearbetning bestående av en klinga i form av ett tunt, tandat, ändlöst stålband, som löper över två hjul, det ena anbragt ovanför det andra. Till det nedre, vilket är fast lagrat, överföres drivkraften, under det att det övre är rörligt i vertikal led och viktbelastat, varigenom sågbandets spänning regleras. B. användes mycket i snickeriverkstäder för kapning och klyvning av virket samt även på s. k. tanks (se Tank, krigsv.). C. E. v. S. Bandtång, grästång, Zo'st er a, saltvattenväxt, tillhörande fam. nateväxter inom fröväxterna. Stammen är nedliggande, krypande, med långa, bandformade, gröna blad och starkt reducerade blommor, bestående av endast ståndare och pistill. Frukten är en nöt. B. (Z. marina) förekommer allmänt utmed svenska kusterna, vä- Bandtång, Zostera marina. Bandura. xer på sand och bildar ofta vidsträckta ängar på havsbottnen ned till ett djup av 10—15 m. En annan art, Z. nana, med urnupna, mycket smala blad, förekommer, fast mycket sällsynt, på svenska västkusten. L. G. S. Bandu'ra, mus., mandolinliknande instrument, vilket från Orienten och s. Europa på 1400-talet fann väg till Ryssland, särsk. Ukraina, och ännu spelas i Lill-Ryssland. B. byggdes i en större, förnämligare (äldre) och en mindre, folklig typ. Den senare ägde vanl. 6 strängar med 6 hjälpsträngar och spelades med plektrum (se d. o.). Jfr vidare Man dolin. A-f N. Bandu'sia, av den romerske skalden Horatius (Oden III, 13) besjungen källa, belägen på dennes sabinska gods och sannolikt uppkallad efter en källa i trakten av skaldens födelsestad Venusia. Enl. somliga var B. namnet på källnymfen. H. Sj. Bandvara'n, den nu levande största arten av ödlesläktet Vara'nus. Se Varan. Bandverk, ornamentsband (se d. o.) i sammansatta mönster. Jfr Bandslinga. Bandvävnad, se Band och Bandvävstol. Bandvävstol. Den enklaste formen för b. är bandskeden (vävspjället, bandgrinden). Den kan också ingå som en del i en mer komplicerad b. Bandskeden består av en fyrkantig träram med insatta smala spjälor och liknar således en kort vävsked, men har flatställda tänder. I mitten av var spjäla är ett hål. Varpen inträdes så, att varannan tråd går genom dessa hål, varannan mellan spjälorna. Vävskäl uppstår genom att föra bandskeden ömsevis uppåt och nedåt. I bandvävstol förekommer bandskeden både utan och med trampor. — Bandskeden har i äldre tider använts även för vanlig väv av icke alltför stor bredd, t. ex. barnlin-dor. — Vanliga bandvävstolar finnas av två huvudtyper, en utan, en med trampa. Varpen spännes mellan två korta bommar el. rullar med kugghjul, och den ena av dessa upptar det färdiga bandet. Mittstolpen på bandstolpen har två tvärpinnar, en övre skälpinne, en undre solvhållare. Skäl uppstår i b. utan trampa, då man med en bandkniv, vanl. av trä, ömsevis lyfter el. sänker ned icke solvade varptrådar. Man slår också till inslaget med kniven. B. med trampa liknar till sin funktion någorlunda — 1261 — — 1262 —