BANER han stora förtjänster, och hans tidiga död beklagades allmänt. P. S. 8) Per Gustafsson B., den föregåendes bror, diplomat (1588—1644). B. lade grunden till sin lycka och sin gunst hos Gustav II Adolf genom att rädda honom från att drunkna vid Vittsjö (febr. 1612). 1617 kammarråd användes B. under den följande tiden i en mångfald olika uppdrag, vilka han skötte till konungens stora belåtenhet. 1625 blev B. riksråd, 1626 även kansliråd och sändes 1627 till Nordtyskland för underhandlingar med protestanterna. Sedermera var B:s verksamhet förlagd till Stockholm, där han under Axel Oxenstiernas frånvaro fungerade som kansliets chef och bar en mycket stor arbetsbörda. Som chef för kansliet blev B. också ett slags ordf, i regeringen utan att dock kunna anses som dess ledare. Därtill bidrog, att B. i slutet av 1632 blev svårt sjuk och sedermera stundom led av ett sjukligt svårmod, som tidvis gjorde honom arbetsodug-lig. Kansliets skötsel led naturligtvis härav liksom av bristen på lämpligt folk, och skarpa anmärkningar däremot framställdes. Efter konungens död blev B:s förhållande till rikskanslern mindre gott, vilket säkerligen sammanhängde med dennes konflikter med B:s bror Johan, den berömde fältherren. Med rikskanslerns återkomst 1636 trädde B. helt naturligt mera tillbaka men deltog flitigt i rådets överläggningar. Det var också under ett rådssammanträde, som B. plötsligt greps av den feber, som lade honom i graven. — B. var en begåvad och dugande ämbetsman, som förstått att genom självstudier råda bot på de brister i kunskaper, som blivit en följd av att hans studier på gr. av domen över fadern och familjens därav följande fattigdom måst i förtid avbrytas. Till sin allmänna uppfattning var B. utpräglat aristokratisk. P. S. 9) Axel Gustafsson B., den föregåendes bror, ämbetsman (1594—1642), 1624 riksstall-mästare, 1633 riksråd, 1634 riksmarskalk. Föga kunskapsrik, men mästare i ridderliga idrotter, glad och öppen var B. en stor gunstling hos Gustav II Adolf. I politiken spelade han ingen roll; som chef först för det kungl. stallet och sedan för hela hovet tycks B. ha nedlagt ett förtjänstfullt arbete och sökt nedbringa utgifterna. P. S. 10) Johan Gustafsson B., den föregåendes bror, fältherre (1596—1641), kom i krigstjänst 1615, kammarjunkare 1617, överste 1621, chef för Östgöta reg. till fot 1622, kommendant i Riga 1625—26, på Danziger Haupt 1626—29, guven-nör i Memel 1629—30, riksråd 1630, general för inf. s. å., fältmarskalk 1634, generalguvernör i Pommern 1638. Redan tidigt trodde man B. bestämd för stora ting på gr. av hans underbara räddning vid ett par tillfällen, särsk. då han 7-årig föll ned från tornet på Hörningsholm utan att skada sig. Sitt elddop fick B. redan vid Pskov 1615 och ådrog sig tidigt Gustav Adolfs uppmärksamhet, Johan Baner. Kopparstick av P. Aubry. men började först från Rigas belägring 1621 spela någon större roll. I arbetet på arméns organisation tog B. stor del. I Preussen följde han om somrarna armén i fält och tjänstgjorde från 1628 ofta i en ställning, närmast motsvarande en modern general stab schefs. 1630 åtföljde B. konungen till Tyskland, och hans utnämning till general för inf. gav honom den 5:e platsen i svenska armén. B. biträdde verksamt konungen under det första, svåra året på tysk botten, särsk. som ledare av befästningsarbeten. Vid Breitenfeld förde B. under konungen h. flygeln och bidrog mycket till segern. En tid chef för en särskild armé vid Magdeburg blev B. i mars 1632 åter konungens generalstabschef. Svårt sårad vid Nürnberg — 1267 — — 1268 —