BANER fick B. dock befälet över de svenska trupperna i Schwaben men lämnade i jan. 1633 armén, nog mindre på gr. av såret än på gr. av oenighet med Axel Oxenstierna. I lynne och karaktär voro de båda stora motsatser, den ene såg allt från militära synpunkter, den andre huvudsaki. från diplomatiska, och så kom det till sammanstötningar, i vilka B. drog det kortaste strået, kanske ej alltid till Sveriges fördel. — I slutet av 1633 åter i tjänst blev B. i febr. 1634 fältmarskalk. Efter saxarnas avfall 1635 höll hans armé på att alldeles upplösas, men B. vann dock flera framgångar över saxarna och räddade armén bakom de mecklenburgska sjöarna. Förstärkningar ankommo nu, disciplinen återställdes, och B. var härefter åter herre över sin armé. Rikskanslerns hemresa 1636 gav B. friare händer, men tyvärr var befälet över trupperna i Tyskland delat, och H. Wrangel i Pommern understödde blott ovilligt B. Betydligt underlägsen fienden hade B. därför en mycket svår ställning. Den glänsande segern vid Witt-stock (24/a 1636) visade, att han som taktiker var långt före sin tid, i det han eftersträvade fiendens fullständiga förintelse genom omfattning. Denna seger avskräckte Danmark från att börja krig och satte B. i stånd att åter inrycka i Sachsen och leva på fiendens bekostnad. Nästan omringad lyckades han genom ett mästerligt återtåg rädda armén till Pommern (»B. i säcken»). Den olycksaliga delningen av befälet höll nu på att medföra Pommerns förlust, men på våren 1638 hemkallades Wrangel, B. blev ensam chef och erhöll förstärkningar. Nu drevos fienderna undan, B. trängde åter ned i Sachsen, vann en ny seger vid Chemnitz (1639) ■och inryckte i Böhmen, som nu i nio månader fick bära krigets hela tyngd. B:s förening med fransk-weimarska, hessiska och lüneburgska trupper i Thüringen 1640 ledde tack vare de förbundnas oenighet och de kejserligas försiktiga krigföring ej till några resultat. Vid årsskiftet 1640—41 fick B. fransmännen med på en djärv operation söderut för att överrumpla Regensburg och den där församlade tyska riksdagen, men ett töväder omöjliggjorde övergången över Donau. På gr. av tvister om kvarteren m. m. skildes nu de förbundna; B. höll på att bli omringad men räddade genom ett djärvt återtåg genom Böhmen armén med mått-tiga förluster till Thüringen. Kort därefter dukade B. i Halberstadt under för en malarialik-nande febersjukdom (10/5 1641). Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan. — B. är en av Sveriges största fältherrar och sin egen tids främste, särsk. som taktiker. Han förenade seg uthållighet och hänsynslös anfallsanda och var fl sällsynt hög grad herre över sina soldater. Plundringar och våldsdåd mot civilbefolkningen kunde dock B. lika litet som någon annan dåtida fältherre hindra, därtill uteblevo sold och förplägnad alltför ofta. B. ägde även goda teoretiska kunskaper, ej blott inom krigsväsendet. Vid flera tillfällen användes han av Gustav Adolf som underhandlare. Något helgon var han ej, hans blod var hett, men hans tid var annorlunda än vår, och högre än njutningen stod för B. plikten. B. var gift tre gånger: 1) 1623—20/2 1636 med Katarina Elisabet von Pfuel; 2) 25/? 1636—29/s 1640 med grevinnan Elisabet Juliana von Er-pach; 3) 18/g 1640 med markgrevinnan Johan-nette Margareta av Baden. I sitt första gifte hade B. en son och två döttrar. — Litt: G. Björlin, »J. B.» (3 bd, 1908—10). P. S. 11) Gustaf Persson B., son till B. 8), krigare, generalguvernör (1618—89), landshövding på Gotland 1648—50, i Uppland 1654—57, deltog i danska kriget 1657—59 och var en av ledarna vid den misslyckade stormningen av Köpenhamn febr. 1659. B. utnämndes till fältmarskalk 1663 och till generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge 1664. Han blev fullständigt ruinerad genom reduktionen. S. S. 12) Gustaf Adam Johansson B., son till B. 10), generalguvernör (1624—81). B. blev överkammarherre hos Kristina 1653 och var riksstallmästare 1664 —66. Ett självsvåldigt uppträdande och ett mindre regelbundet liv förskaffade honom namnet Dulle-Banér (dull, högty. toll, tokig). Han spelade en politisk roll vid 1675 års riksdag, där hans hänsynslösa uppträdande mot rikskans lern Magnus Gabriel De la Gardie banade väg för förmyndarräfsten. Karl XI utnämnde honom 1678 till generalguvernör över Ingerman-land. S. S. 13) Johan Claesson B., brorson till B. 11), krigare (1659—1736), deltog i livländska armén i kriget 1676—79, gick sedan i främmande krigstjänst och deltog i kejsarens krig mot turkarna, därpå — först i holländsk, sedan i fransk tjänst — i pfalziska tronföljdskriget och blev slutl. saxisk generalmajor. Efter det stora nordiska krigets utbrott fick B. avsked (1702) och trädde 1707 i holstein-gottorpsk tjänst. 1717 blev han svensk generallöjtnant. B. deltog i flera stora drabbningar, t. ex. vid Neerwinden 1693 och Zenta 1697, och avancerade rätt raskt — 1269 — — 1270 —