BÅNG Bangi) samt utredning av låländska sjukan (se d. o.). — B. är mest känd genom den efter honom uppkallade metoden för bekämpande av nötkreaturtuberkulos. Den består i a) nedslaktning av djur med »öppen» tuberkulos, b) att genom tuberkulin utpeka angripna djur, c) att dela besättningen i mot tuberkulin reagerande och reaktions-fria, vilka senare isoleras från den övriga besättningen, d) att använda den reage rande delen till avel, tills tuberkulos kan kliniskt påvisas, e) att överföra alla nyfödda kalvar till den reaktionsfria delen och utfordra dem med kokt modersmjölk el. sådan från den reaktionsfria delen, då de gå fria från tuberkulos (härigenom har B. definitivt fastslagit, att tuberkulos icke är ärftlig i vanlig mening), f) att några gånger om året utföra tuberkulinundersökningar på den reaktionsfria delen för att avlägsna nya fall (se vidare Nötkreaturtuberkulos). Den Bang-ska metoden har prövats i de flesta länder med intensivt lantbruk och befunnits synnerligen lämplig för bekämpande av tuberkulos bland nötkreatur. Jfr den Ostertagska metoden (se Ostertag, R. von). A. W-d. 5) Herman Joachim B., sonson till B. 2), förf. (1857—1912), blev student 1875. Under franskt inflytande förnyade han jämte P. Nan-sen och G. Esmann dansk journalistik. Som ung försökte han sig på skådespelaryrket och sysselsatte sig ständigt med scenen som instruktör och kritiker. Såväl i utlandet som hemma i Danmark förde han ett kringflackande liv och dog på en föredragsturné i Utah (U. S. A.). B. har skrivit 1) journalistik, essayer o. d.: »Realisme og Realister» (1879), »Masker og Mennesker» m. fl.; 2) mindre skådespel (enaktare): »Hverdagskampe», »Du og jeg» (1879), »Graavejr» (1881); 3) »Digte» (1889), försök till orimmad vers; 4) romaner: »Haablöse Slægter» (1879; sv. övers. 1882), »Fædra» (1883; sv. övers, s. å.), »Stuk» (1887), »Ludvigsbakke» (1896), »Mikael» (1904; sv. övers, s. å.), »De uden Fædreland» (1906; sv. övers. 1907 och 1910) och det lilla mästerverket »Tine» (1889; sv. övers. 1902); 5) stiliserade memoarer: »Det hvide Hus» (1898), »Det graa Hus» (1901; båda tillsammans övers, på sv. 1902); 6) talrika ypperliga noveller i samlingarna »Tunge Melodier» (1880; sv. övers, s. å.); »Ekcentriske Noveller» (1885), »Stille Eksistenser» (1886), »Under Aaget» (1891) m. fl. Här framträder den glänsande expressionismen i B:s stil. Han bryter ned gränserna mellan diktarterna, vill i poesien ge intryck av samtidighet och i novellen av det dramatiska. Hans berättelser sönderfalla i scener och repliker. Med sin konst eftersträvar B. att giva det intima själslivet och den psykofysiska mekanismen. Han skildrar sina personer som en rad nervtillstånd, men med kvickhet och sympati. Stämningen hos B. är pessimistisk; han skildrar allt i stillaståendets el. förfallets dager, men i rent konstnärligt syfte, utan tendens. — B:s samlade skrifter utgå vos i 6 bd 1912. P. R-w. 6) Jacob Peter B., teolog (f. 1865), prof, i dogmatik vid Köpenhamns univ. 1910—23. B:s teologi är påverkad av A. Ritschl och Grundtvig (se dessa). I den litterära fejden kring A. Harnacks »Das Wesen des Christen-tums» (1900) deltog han med skriften »Om Kristendommens Væsen» (1902), där han i överensstämmelse med grundtvigska tankegångar starkt betonade apostoliska trosbekännelsen. I skriften »Försoningen i Kristus» (1914) hävdade han den s. k. subjektiva försoningsläran (se Försoning). Av hans övriga produktion märkas: »Det religiöse Sjæleliv» (2 bd, 1911— 12), »Troen og Livet» (3 bd, 1917—20), »Grundt-vigs Arv» (1925), »De stora väckelserörelserna» (1926, endast sv. uppl. i »Modern religionspsykologi» 3). B. har även yttrat sig i nationella spörsmål t. ex. »Hurra og Halleluja. Prover af nytysk Aand» (1916), huvudsaki. riktad mot tyska teologers förhärligande av kriget. S. N. Bang, norsk släkt. 1) Anton Christian B., präst och kyrkohistoriker (1840—1913). Son till en lantbrukare och fiskare, började B. som Lofotenfiskare, intogs i Tromsö seminarium, avlade teol. ämbetsexamen 1867, tjänstgjorde som präst, blev teol. d:r 1876, e. o. prof, i kyrkohistoria i Kristiania 1885, kyrkominister i Stängs andra ministär 1893—95, biskop över Kristiania stift 1896, avsked 1912. — B. var en av förgrundsfigurerna i det senaste halvseklets norska teologi och kyrkoliv, en folktalare och en forskare av rang. Han började sitt kyrko-historiska författarskap med avh. »Hans Nielsen Hauge og hans samtid» (1874, 3 uppl. — 1275 — — 1276 —