BRANDVÄSEN Naturliga vattentillgångar. De vattentillgångar, som stå till förfogande vid eldsläckning, kunna delas i naturliga och konstgjorda. Bland de förra, som utan några extra åtgärder förmå tillgodose eldsläckningsbehovet, märkas: a) större vattendrag, b) större naturliga dammar och sjöar, c) havet. För att man skall kunna tillgodogöra sig nämnda vattentillgångar för eldsläckningsändamål, äro vissa anordningar ofta nödvändiga. Dit hör i första hand iordningsställande av uppställningsplats för brandspruta, vidare vid användning av transportabel intagsledning (sugslang) särsk. vid ringa vattendjup, att bottnen befrias från dy och vattenväxter samt om möjligt belägges med grovt grus. Exempel finnas från eldsvådor, att sprutorna gjorts obrukbara till följd av försummelse härutinnan. Vintertiden måste även brandvakar upphuggas och hållas öppna. För att undvika de olägenheter, som äro förenade med den transportabla intagsled-ningen, är det fördelaktigt att anordna en s. k. fast intagsledning, vilken består av intags-trumma och brandbrunn. Den sistnämnda ut-föres ofta av betong el. sten. Av vikt är, att den utlägges på frostfritt djup, särsk. då fast monterad sugledning kommer till användning. I ovanbeskrivna fall har sprutan uppställts invid vattenlaget. Anordningar härför torde emellertid särsk. vid stora höjdskillnader på gr. av kostnads- och andra hänsyn ej alltid vara möjliga att vidtaga, utan man är då ofta hänvisad till att inrätta ett stationärt brandpumpverk nere vid vattentaget, medelst permanenta rörledningar förbundet med de platser högre upp, där man vill vinna slanganslutning. Ovan beskrivna anordning torde kunna anses som den enklaste formen av en kommunal vattenledning, se nedan. Konstgjorda vattentillgångar. Där de naturliga vattentillgångarna äro otillräckliga för eldsläckningsändamål, måste särskilda åtgärder vidtagas för vattnets magasinering. Detta kan ske genom anordnande av s. k. brandbassänger, rymmande 100—600 kbm. vatten. För uppsamling av grundvatten förekomma brunnar av olika konstruktion och utförande. Kommunala vattenledningar. Även om man i vissa fall för släckning av t. ex. brinnande oljor, bensin, film m. m. ej med fördel kan begagna sig av vatten, är dock detta släck-ningsmedel det ojämförligt mest använda. Våra moderna vattenledningar ha på ett utomordentligt sinnrikt sätt apterats även för eldsläckningsändamål. På lämpligt avstånd från varandra ha från vattenledningsnätet uppdragits särskilda rör anslutna till s. k. brandposter. Dessa, som måste ligga på tillräckligt djup för att förebygga frysning vintertid, äro vanl. i marklinjen täckta av brandpostluckor av järn. I närheten fast anbragta brandpostskyllar angiva dels avståndet till brandposten, dels riktningen dit. Brandposten är försedd med en särskild avstängningsventil, som öppnas och slutes medelst en s. k. brandpostnyckel. Då slang skall kopplas till brandpost, sker detta genom förmedling av ett s. k. brandposthu-vud, som nedtill är försett med en kort skruv, vilken inpassas i en på brandposten anbragt mutter. Som modell för denna skruv och mutter har fastställts den s. k. »Slockholmsgängan», kallad normalkoppling II. Brandposthuvudet är i sin modernaste form upptill försett dels med avstängningsanordning, dels med ett el. två uttag för tryckslangens anslutning. — Där nivåskillnaden mellan den naturliga vattenreservoaren och vattenledningsnätet är för liten för åstadkommande av erforderligt tryck, pumpas vattnet antingen direkt ut i rörnätet el. upp i särskilda högre belägna vattentorn el. bassänger, varifrån det under självtryck utgår i rörnätet. — Även andra system för vatlenupp-fordring finnas. För att undgå de stora kostnader, som ofta, särsk. å slättbygden, äro förenade med uppförande av högtrycksreservoa-rer, begagnar man sig vid mindre förhållanden av andra medel. På sådana platser, där billig elektrisk drivkraft är att tillgå, kan man använda pumpar, som oavbrutet äro i gång. Härigenom får man vid tillräcklig kapacitet hos pumparna erforderligt tryck vid vattenledningens brandposter. Ett annat sätt är alt i direkt förbindelse med pumpverket el. rörnälet inkoppla en el. flera s. k. tryckcisterner el. hydroforer. En dylik beslår av en cistern av järn avsedd att motstå ett tryck av 5—10 atm. Då den är i funktion, är dess nedre del fylld av vatten till varierande höjd, och överdelen innehåller luft. Trycket i rörnätet är då beroende på trycket i hydroforen, och detta i sin ordning varierar med vattenståndet i densamma, så att ju mera vatten ju högre tryck och tvärtom. Vid anläggningens planering har man fastställt ett minimi- och ett maximitryck, som icke får under-, resp, överskridas. Man har för den skull utrustat pumpen, som bör vara elektromotordriven, med ett automatiskt pådrag så beskaffat, att när trycket i hydroforen sjunkit till den lägsta tillåtna gränsen, pumpen automatiskt sättes i gång och fortfar att arbeta, till dess trycket kommit upp till den övre gränsen, då den automatiskt urkopplas. För att full driftsäkerhet vid denna liksom över huvud taget vid alla pumpanläggningar i samband med vattenledning skall — 987 — — 988 —