BRAXENMYGGOR Isoètes lacustris. sumpväxter, utbredda över hela jorden, mest inom det tempererade bältet. Fleråriga, lågväxta örter med kort, knölig rotstock och tätt tuvade, sylforma-de blad, som i den nedre, slidlikt vidgade delen omsluta sporfrukterna. 2 arter, L lacustris, mörkgrönt braxengräs, och I. echino'sporum, ljusgrönt braxengräs, förekomma här och där i Sverige på bottnen av åar och sjöar. A. V-e. Braxenmyggor, se Vattenlöpare. Braxenpanka, gemensam benämning på björk-nan och unga braxar, vilka likna varandra och därför ofta förväxlas. Se Braxensläktet. Braxensläktet, A'bramis, tillhörande fam. karpfiskar (se d. o.), har merendels hög, från sidorna starkt sammantryckt kropp, analfenan betydligt längre än ryggfenan. Flera arter förekomma i Europa och Asien samt närstående former i Nordamerika. I Sverige 4 arter. Braxen, A. brama, i nästan hela s. och mellersta delarna av Sverige samt norrländska låglandet och i ö. skärgården, har anal- Braxen, Abramis brama. fenan med 26—32 strålar. Färgen hos yngre är ovan grågrön och på sidorna silverglän-sande, hos äldre mycket mörkare och på sidorna mässingglänsande. Fenorna hos yngre äro ljusa med mörka spetsar, hos äldre helt mörka. Längd vani. 30—45 cm. och vikt ett halvt till ett par kg. Braxen uppgives kunna bli ända till 1 m. lång och nå en vikt av 10 kg. Tillväxten är mycket växlande. Vid bristande näring blir braxen liten och mager, braxenpankor. Braxen föredrager sjöar med rik växtlighet och håller mest till på något djupare vatten, men går om nätterna ofta in på grundare områden. Födan utgöres huvudsaki. av bottendjur. Leker i maj—juni, särsk. under lugna nätter, under mycket plaskande i vattnet på växtbeklädda områden med V2—1 m:s djup. Braxen samlas då i stora stim. Hannarna få vita, sedermera gula hudvårtor. Äggen äro små, kristallklara och avsättas på växter. Det nykläckta ynglet är 6—7 mm. utan pigmentering. Snart uppträder ett glest svart pigment över gulsäckens yta (saknas hos mörtyngel). Ynglet uppehåller sig till en början i strändernas omedelbara närhet. B. är av stor ekonomisk betydelse. — Vimman, A. vimba, mera långsträckt, analfenan med 20—23 strålar, förekommer utmed ostkusten, varifrån den beger sig upp i åar och sjöar, samt i Mälaren och Vänern. Faren, A. fa-re'nus, analfena mycket lång, med 37—44 strålar, huvudsaki. i Mälaren och Vättern med däri mynnande vattendrag. Björknan el. blickan, A. blicca, analfenan med 24—27 strålar, bröst- och bukfenorna vid basen gulröda, norrut till Hälsingland. — Flera bastarder äro kända ss. braxenmört, braxenlöja, björkne-mört och björknesarv. Dylika bastarder synas företrädesvis uppstå i strömmande vatten och då äggen äro svaga, t. ex. övermogna. N. R-n. Braxstad, gods i Östergötland, ö. Tollstads s:n, Vifolka hd, utgör med underlydande 510 har, varav 194 åker. Taxeringsvärde 270,000 kr. B. omtalas 1286. En del av B. tillhörde Vadstena kloster och Kronan samt under 1600-talet ätterna Leijonskiöld och Lindhielm, en annan del på 1600-talet ätten Gyllenstierna samt senare Gripenwaldt, Odelberg, De Geer, Hedenstierna, släkten Ahnström (1820—1918) m. fl. C. V. J. Bray, handelsv., se B rass. Bray [brä] (Bray-Steinburg), urgammal normandisk riddarsläkt, som på 1000-talet innehade stora jorddomäner i Normandie, erhöll 1813 bajersk grevevärdighet. 1) Otto Camillus Hugo Gabriel v. B.-Stein-burg, greve, bajersk diplomat (1807—99), beklädde flera ministerposter i utlandet, var utrikesminister 1846—47, 1848—49 och 1870—71, varunder han förmedlade Bayerns inträde i Nordtyska förbundet. 2) Hippolyt Ludwig Otto v. B.-Steinburg, den föregåendes son, greve, tysk diplomat (1842—1913), tysk minister i Serbien 1879—91, i Portugal 1892—94, i Sverige 1894—97, i Rumänien 1897—1900. C. G. Th. Bray [braj], Salomon de, holländsk målare (1597—1664), verksam i Haarlem, där han uppfostrades i akademisk anda, med intryck från italienska barockmästare och från Rubens; ut — 1047 — — 1048 —