BROTTSREKVISIT motståndaren, varefter denne genom ett kast, en vridning, pressning o. d. skall tvingas att med båda skuldrorna samtidigt beröra marken (bringas till fall). Den anfallne försvarar sig genom utförandet av ett motgrepp el. genom intagandet av en försvarsställning, t. ex. går i brygga (med kroppen böjd i båge bakåt stöder sig i marken med fötter och huvud) el. ställer sig i bänk (i parterr b.) med händer och knän i mattan. Greppen, som vanl. benämnas efter den del av motståndarens kropp, som omfattas el. gripes, t. ex. livtag, armgrepp, erhålla olika namn alltefter sättet för anläggandet, t. ex. bindning, koppling, lås, sax. I namnen på kasten m. m., som efter sättet för utförandet även benämnas brytning, sving, vippning, vridning, överstörtning m. m., ingår antingen namnet på utgångsgreppet, t. ex. liv-tagskast, krysstagskast, nacksving, el. ock namnet på en kroppsdel, som är verksam vid kastets utförande, t. ex. länd k as t, höft-sving. Dock bära flera grepp, kast m. m. vissa populära namn, som ej direkt ange utförandet, t. ex. halv- och helnelson, kvarnen, Lin-déngreppet, flygande maran, -r- Som träning i b. användas bl. a. gymnastik, löpningar, rephoppning, övning med gummirep samt med hantlar. För den grekisk-romerska b. gälla bl. a. följande tävlingsbestämmelser. Deltagarna indelas i sju viktklasser: bantamvikt (t. o. m. 56 kg.), fjädervikt (61 kg.), lättvikt (66 kg.), weltervikt (72 kg.), mellanvikt (79 kg.), lätt tungvikt (87 kg.) samt tungvikt (över 87 kg.). Beslagna skor få ej bäras, kroppen får ej ingnidas med fett el. dyl. Mattan skall vara minst 10 cm. tjock, kvadratisk och med 5 m:s sida. Vid matchen tjänstgöra bl. a. en tävlings-ledare, en mattdomare och två röstande domare. Om fall ej inträffar inom 20 min., fastställes segraren genom röstning av de tre domarna (för bästa arbete). Efter 10 min. kan även par-terrb. i perioder om 2—3 min. anbefallas för att sedan ev. övergå till stående b. Följande är förbjudet: grepp nedom höften, i dräkten, i håret el. om fingrarna (däremot äro grepp om arm, handled och sluten hand tillåtna), alla struptag samt i övrigt smärtsamma och farliga grepp, stötar och slag, att beröra ansiktet mellan ögonbryn och mun, att kasta motståndaren hårt i marken samt att stöta, lyfta el. trycka ned motståndarens ben. — Vid fribrottningen gälla huvudsaki. samma tävlingsbestämmelser. Matchtiden är dock här endast 10 min., rullande och platt fall räknas ej som fall, brottarna få laga grepp, hur och var de önska, utom i hud, hår och öron. Vidare äro bl. a. helnelsongrepp, fotblad sbrytning, sax på bål och huvud samt arm sax mot marken förbjudna. — Litt.: A. Laitinen och H. Lehmusto, »Den moderna brottnings-konsten» (1925); »Internationella regler för grekisk-romersk brottning» (1926). O. K-gh. BrottsrekvisFt, jur., förutsättningar för att ett brott lagligen skall anses föreligga. B. pläga uppdelas i subjektiva, visst själstillstånd hos gärningsmannen, och objektiva, vissa nödvändigt ingående beståndsdelar i el. egenskaper hos den brottsliga gärningen. E. K. Brottsjö, en våg, vars topp blåser sönder och av vinden pressas framåt el. som till följd av anslag emot grund el. fartyg el. dyl. häftigt bryter in över det träffade motståndet. Där sjön bildar varaktig b. el. serie av b., säges den bränna (se Bränning). H. S-k. Brottzoner äro områden av jorden, där genom dislokationer längs större system av brott-linjer vidsträckta insänkningar av jordskorpan ägt rum. En serie dylika b., företrädesvis utmärkt genom kittelbrott (se d. o.), har splittrat sönder de under tertiärtiden uppveckade bergskedjorna. Särsk. kan detta iakttagas i ett ö.-v. bälte av sänkningsområden, som går ekvatorialt över jordklotet, med Medelhavet och Karibiska havet som de mest karakteristiska. Vid Stilla havet finnas på den östasiatiska sidan större b. med kittelbrott i de olika randhaven. Alla dessa b. kännetecknas av en livlig seismisk och vulkanisk verksamhet. K. A. G. Brouckère [brokä'r], belgisk släkt. 1) Charles Marie Joseph Ghislain de B., politiker (1796—1860), urspr. artilleriofficer, spelade en betydande politisk roll före och under den belgiska revolutionen 1830, medl. av natio-nalkongressen och finansminister 1831, inrikes-, senare krigsminister i Leopold I:s första ministär (1831—32). B. var myntdirektör 1832—45 och blev 1848 medl. av deputeradekammaren, där han bekämpade de klerikala. Th. 2) Henri Marie Joseph Ghislain de B., den föregåendes bror, politiker (1801—91), var kungl. prokurator vid revolutionens utbrott 1830, medl. av nationalkongressen 1831, delegerad i London vid prins Leopolds kallande till konung s. å., civilguvernör i Antwerpen 1840—44, medl. av deputeradekammaren 1833—48 och 1857—70, där han så småningom blev ledare för de moderata liberalerna. Som konseljpresident (och utrikesminister) 1852—55 sökte han närma de båda stridande partierna, liberaler och klerika-ler, till varandra men misslyckades. Th. Brougham [bröm], »kupé», ett slags två- el. fyrsitsig täckt vagn, uppkallad efter familjenamnet B. (se nedan). Jfr Automobil, sp. 876. Brougham [bröm], Henry Peter, baron B. and Vaux, engelsk jurist och politiker — 43 — — 44 —