CELSIUS nens prästgård, Högen. Barnen till C. 4) adlades 1756 von Celse (se d. o.); med överstelöjtnanten Olof von Celse (1757—1838) utslocknade släkten C.-von Celse. C. 1) Magnus Nicolai C., naturvetenskapsman och historiker (1621—79), 1649 fil. mag. i Uppsala, 1656 rector scholæ där samt fil. adjunkt vid univ., 1665 e. o. prof, i matematik och därjämte 1666 assessor i Antikvitetskollegiet, prof, i matematik 1668. kyrkoherde i Gamla Uppsala 1677. För sin tid beaktansvärd som matematiker, astronom och botaniker har C:s’ namn gått till eftervärlden i främsta rummet på gr. av tolkningen av de s. k. Hälsingerunorna (se Runor) 1675. Publiceringen därav påbörjades 1677, avbröts av C:s död men fullföljdes senare av sonen C. 4). Sina disputa-tioner om den kyrkliga tideräkningen utgav C. 1673: »Computus ecclesiasticus». E. Blp. 2) Nils C., den föregåendes son, astronom (1658—1724), fil. mag. 1685, akad. adjunkt 1689, prof, i astronomi 1719, allt i Uppsala; konrektor vid Uppsala katedralskola 1687—97, rektor där 1697—1719. C. utgav en del akad. avh. samt almanackor. Ch. 3) Johan C., den föregåendes bror, dramatisk diktare (1660—1710), slutl. häradshövding i Sotholms hd. C. tillhörde under sin studietid i Uppsala en grupp studenter, som gav dramatiska föreställningar där och tidtals även uppträdde i Stockholm (1685—91) å den s. k. Lejonkulan (se d. o.), vid den tiden huvudstadens enda verkliga teater. Studenttruppen författade själv sin repertoar, och C. har bidragit med »Tragedien om Orpheus och Eurydice» (1687, utg. 1901 av P. Nodermann). Av C. känner man även »Comædia de Disa», uppförd av studenter i Uppsala vid distingen 1687 (utg. 1892 av H. Schück i »Samlaren», 13). Studenttruppens repertoar har ej haft något inflytande på senare sv. dramatik. Pre. 4) Olof C. d. ä., den föregåendes bror, filolog, botaniker och teolog (1670—1756), studerade i Uppsala och företog efter sin magisterpromotion en utrikes resa, som utsträcktes till Italien. Efter hemkomsten adjunkt i fil. fak. i Uppsala 1699, prof, i grekiska 1703, i sitt huvudämne, orientaliska språk, 1715; slutl. teol. prof. 1727 och domprost 1736. C. tillhörde på sin tid Uppsalas mest betydande vetenskapsmän. På gr. av de till synes vitt skilda ämnesområden, inom vilka han gjort insatser, kan han med visst skäl betecknas som en polyhistor av 1600-talstyp. Men hela hans vetenskapliga verksamhet präglas det oaktat av en stark inre enhet. Han var realfilolog och företrädde en modern, strängt kritisk och saklig riktning. Under studentåren intresserade honom Olof Rudbeck d. ä. för botaniken. De främsta resultaten av hans studier i växtvärlden äro hans berömda »Flora Uplandica» (tr. i utdrag 1732; originalmanuskr. i Lunds univ. bibi.) och det arbete, som förskaffade honom europeisk ryktbarhet, en redogörelse för i bibeln omtalade växter, kallad »Hierobotani-con sive de plantis sacræ scripturæ»(1745 —47), den mogna frukten av ett helt livs lärda mödor. C:s’ andra huvudinsats äro hans runforskningar. Han publicerade och fullföljde faderns tolkning av hälsingerunorna (»De runis Helsingicis» 1707; »Oreades Hel-singicæ», 1710, »De runis Helsingicis obser-vationes quædam», postumt tr. i »Nova acta regiæ societatis scientiarum Upsaliensis», 1, 1773, m. £1.) samt utkämpade om dessa fornminnen en hetsig litterär fejd med rudbec-kianen E. J. Biörner, som upprörts över hans nyktert kritiska synpunkter. Samma uppfattningssätt tillämpade han i sitt betydelsefullaste runologiska arbete, »Monumenta quædam sveo-gothica suis temporibus reddita» (i »Acta literaria Sveciae», 2—3, 1726—33), där han riktigt hänför det övervägande antalet runstenar till övergångstiden mellan hedendom och kristendom. Tack vare sina sunda kritiska grundsatser har han inom runforskningen banat vägen för en ny tid. Genom kyrkohisto-riska undersökningar blev C. slutl. en utmärkt kännare av medeltidshandskrifter och framträdde som förtjänstfull utgivare av dylika. Hans livsuppfattning präglades av en kärnfull karolinsk fromhet. I det dagliga livet var han »en i umgänge ljuvlig, angenäm, fredsam och saktmodig man». C. var en av de verksammaste led. i det lärda samfund, Bokvettsgillet, som utvecklade sig till Vetenskapssocieteten i Uppsala, och invaldes 1739 i Vetenskapsakad. — C:s* dagbok under hans italienska resa är utg. av Enni Lundström (1909). Hans Sverige berörande botaniska skrifter ha i olika uppsatser belysts av O. Gertz. B. B-s. 5) Anders C., son till C. 2), astronom (1701— 44), fil. mag. 1728, docent i matematik 1729, sekreterare i Vetenskapssocieteten s.å., prof, i astronomi i Uppsala 1730; företog en resa till Tyskland, Italien, Frankrike och England 1732—36. C. grundläde observatoriet i Uppsala 1741, för vars verksamhet han uppställde omfattande vetenskapliga planer, som han emellertid ej själv — 1093 — — 1094 — Artiklar, som icke återfinnas under C, torde sökas under K.