DELACROIX Dekuss^rade blad (till lat. decussa'rè, avdela korsvis), se Blad, sp. 45. Del., förkortning för staten Delaware, U.S.A., för delea'tur och delinea'vit (se d. o.). De la Bèche [da la bä'J], Sir Henry Thomas, engelsk geolog (1796—1855), först i militärtjänst, ägnade sig sedan uteslutande åt geologien och utgav 1831 en lärobok i detta ämne. Efter förordnanden som geolog hos de militära myndigheterna fick han 1839 en särsk. geologisk avd. (Geological survey) och blev direktör för det av honom grundade museet för praktisk geologi. 1845 fick Englands geologiska undersökning (Geological survey of Great Britain) en självständig organisation, och under D:s ledning blev denna inst. den främsta i sitt slag. K. A. G. Delaborde [dalabå'rd], Henri, greve, fransk konsthistoriker (1811—99), ägnade sig i yngre åren åt måleriet, var 1858—85 chef för koppar-slickskabinettet vid Bibliothèque nationale och blev 1874 ständig sekreterare vid Académie des beaux-arts, vars historia han utgav (1891). D. har bl. a. skrivit monografier över Ingres (1870) och M. A. Raimondi (1878) m. m. E. IV. De la Brache [da la bra'J], Helga, även-tyrerska (1817—85), utan tvivel identisk med tullvaktmästardottern Aurora Florentina Magnusson, f. i Stockholm. Först 1845 framträder hon under namnet D., tydl. en utvecklingsform av namnet De Bräsch, som bars av en gift moster i Petersburg. Efter att först ha utgivit sig för godsägaredotter och nära frände till olika för-nämiteter gjorde hon från 1859 anspråk på att vara dotter till den avsatte Gustav IV Adolf och hans gemål Fredrika av Baden i ett nytt, efter skilsmässan 1812 ingånget hemligt äktenskap. Trots den för kännare av exko- nungafamiljens förhållanden uppenbara orimligheten i detta påstående, frånvaron av alla verkliga bevis och D:s osannolika, delvis varandra motsägande uppgifter om sin ungdom, vann hon mer el. mindre tilltro och lyckades t. o. m. med inflytelserika vänners hjälp erhålla en årlig pension av 1.200 rdr rmt ur Utrikesdep:s hemliga medel. Denna, som 1868 fördubblades, innebar intet officiellt erkännande av bördsanspråken men uppfattades allmänt så och stärkte D:s kredit. 1870 blev hon dock avslöjad av dåv. lektorn C. J. Norrby, pensionen indrogs, och då därtill ”brodern” prins Gustav av Vasa stämplade henne ss. bedragerska, var prinsessrollen faktiskt utspelad. Därefter förde hon en bekymmersam tillvaro. Under påtryckning av fordringsägare och sannolikt i händerna på utpressare sökte hon tid efter annan, även på rättslig väg, göra sina anspråk gällande. Bl. a fordrade hon att utfå vissa, trol. aldrig existerande legilimationspap-per, som hon 1842 skulle ha anförtrott dåv. kronprinsen, och lät förstå, att man undanhållit henne betydande penningmedel, som av »höga släktingar» för hennes räkning deponerats i Sverige. Hennes siste sakförare, förre landstingsmannen P. A. Johansson (d. 1917), fortsatte efter hennes död ss. »rättsinnehavare» den hopplösa kampen. — Litt.: E. Hildebrand, »Den senaste s. k. Vasasagan. Kritiska studier» (1910); Harald Hilding (statsgeologen N. O. Holst), »Fröken D. Bedragerska el. konungadotter?» (1911); C. Hallendorff, »Från Karl XV:s dagar» (1924). S. Bsn. De la Chapelle [da la Japä'1], adlig ätt slammande från Frankrike, naturaliserad 1653, utdöd i Sverige 1823; en gren immatrikulerades på finska riddarhuset 1818 och blev 1856 fri-herrlig. C. 1) Albert Henrik D., barnläkare (f. 1871), med. och kirurgie d:r 1907, docent i pediatrik vid Helsingfors univ. 1909, läkare vid barnavd. av Maria sjukhus i Helsingfors sedan 1914. D:s skrifter behandla barnsjukdomar. af K. Delacroix [dalakrpa'], Ferdinand Victor Eugène, fransk målare och grafiker (1798—1863), den romantiska skolans främsta namn i Frankrike. Sin lärare Guérins akademiska stil övergav D. tidigt för att sträva mot en ny konst. Genom att kopiera Rubens och Veronese vann han sina bästa lärdomar, särsk. betydelsefulla för hans färggivning. Redan D:s på Salongen 1822 utställda »Dante och Vergilius i helvetet» innehåller alla de för romantiken typiska elementen. Denna duk väckte det största uppseende, och konstnären blev utsatt för skarpa angrepp av de från David utgående akademikerna, samtidigt som ungdomen hyllade honom som en konstens förnyare. 1824 följde den 4 m. höga framställningen »Blodbadet på Ohios» (Louvren) med ämne från den grekiska frihetskampen. Inför denna tavla, en formlig krigsförklaring mot klassikerna, uppblossade striden mellan dessa och romantikerna. De båda nämnda mästerverken äro särsk. genom sin lidelsefulla behandling av ämnet att betrakta som utgångspunkt för den romantiska skolan. I formalt avseende fick med dem den tidigare enväldiga konturen lämna plats åt färgen. Ett viktigt inflytande på D. fingo arbeten av eng — 5 — — 6 —