DELAVIGNE näringar. 1925 utgjorde den odlade arealen 2,643 kvkm. (52 % av land-arealen). Majs och vete äro viktigaste sädesslag. Frukt- och tomatodlingen är betydande; c:a 65 kvkm. odlas med tomater. Kreaturstocken räknade 1928 20,000 hästar, 26,000 svin, 85,000 nötkreatur, därav 36,000 mjölkkor. 1925 funnos 419 industriella anläggningar med 20,704 arbetare, kostnaderna för råmateriel uppgick till 70,a mill. $, den totala produktionens värde till 125,4 mill. $. De viktigaste industrierna äro läder- och textilindustrierna samt konserveringsfabri-kerna. Ostronfisket tilltager i betydelse. — Befolkningen bestod 1920 av 192,615 vita, 30,335 (13,6 %) negrer, 2 indianer, 43 kineser och 8 japaner; 120,767 (54,%) bodde i stad, 102,236 på landet. Av de 19,810 utlandsfödda voro 4,136 födda i Italien, 3,847 i Polen, 2,895 på Irland, 2,224 i Ryssland, 1,632 i Tyskland, 1,497 i England, 316 i Sverige. Huvudstad är Dover, 4,800 inv., största stad är Wilmington, 106,597 inv. — Statslegislaturen (general assembly) består av en senat med 17 medl. och ett representanternas hus med 35 medl. I unionskongressen representeras D. av 2 senatorer och 1 representant. — Urspr. säte för en sv. koloni (se Nya Sverige), kom D. först till Holland, därefter till England, blev efter skiftande öden, varunder det tidvis var en autonom del av Pennsylvania, 1703 en egen koloni, deltog i nordamerikanska frihetskriget och blev jämte övriga kolonier självständigt. 1788 var D. den första nordamerikanska stat, som antog unionens författningar. Ehuru slavstat gjorde D. inga försök alt utträda ur un onen 1861; det var den sista av unionens stater, i vilken slaveriet upphävdes. J. C.; B. Delaware-indianer [de'løQäa-], eg. 1 e nilen ä p e, »rikliga män», nordamerikanskt indianfolk av algonkinernas (se d. o.) språkgrupp, levde urspr. i Delawareflodens bäcken. Irokeserna drevo dem 1742 till Susquehannas källor, varifrån de flyttade till ö. Ohio. Här höllo de energiskt stånd mot civilisationen till 1795. Senare trängdes de till Indiana, Arkansas och Texas. 1867 överfördes stammens spillror Persikoskörd i Delaware. till Indianterritoriet, där de införlivades med cherokeserna (se d. o.). Spridda band hamnade i Canada. Denna hårt prövade stam, som alltid åtnjutit stor aktning, karakteriserades av ett utvecklat, uråldrigt klansystem. E-r M. Delavaud [dalavå'], Louis Charles Marie, fransk diplomat och historiker (1860—1924), i diplomattjänst 1884, direktör i utrikesministeriet 1902—05, minister i Krisliania 1905—11, chef för blockadbyrån i utrikesministeriet 1917 —18, minister i Stockholm 1918—23. D. utvecklade ell omfattande historiskt författarskap, särsk. rörande Frankrikes förbindelser med Skandinavien i äldre lid. 1913 erhöll han av Sociélé d’histoire de la France, vars president han var 1917—18, i uppdrag att utgiva kardinal Richelieus memoarer, av vilka 3 bd utkommo under D:s ledning (1918). D. var en varm vän av Sverige och Skandinavien och arbetade med framgång för ett stärkande av förbindelserna med Frankrike. Till sv. finnes övers. »Våra utländska vänner och den franska tanken» (1919). Th. Delavigne [dalavi'fi], C a s i m i r, fransk skald och dramatiker (1793—1843), sedan 1825 medl. av Franska akad. Ett av D:s tidigare verk behandlade »Charles XII å Narva» (1813). Han blev berömd genom tre elegier, som han kallade »Messéniennes», skildrande Frankrikes motstånd mot de allierades två invasioner och hänsyftande på det peloponnesiska folkets långa motstånd mot spartanerna och deras bundsförvanter. D. följde med sympati grekernas frihetskamp. Under Uppslagsbok. VII. 2 — 33 — — 34 —