DELFIN sattes av ett, som de från Aten landsflyktiga alkmaioniderna (se d. o.) frikostigt smyckade med marmorgavel. Arkitekten var Spintharos från Korint. Det var färdigt 478 f. Kr. Knappt mer än 100 år gammalt brann det ned 373 och återuppbyggdes i större stil av amfiktyonerna för templets egna medel. Det var officiellt färdigt 305 f. Kr. och stod, tills Theodosius 390 e. Kr. lät stänga det. Arcadius lät riva ned det. Pausanias ger oss en god beskrivning av D. Dess 190 m. långa och 135 m. breda tempelområde steg i terrasser uppåt Faidriadernas sluttning. En S-formigt slingrande väg, den s. k. heliga vägen, förde från huvudporten i ö. muren förbi en massa monument och byggnader; längs sydmuren stodn arkadernas och argiver-nas statygrupper och sikyonernas, chiernas, knidiernas, sifniernas och thebanernas skattehus (se d. o.). Där böjde den åt n., tills den från atenarnas skattehus,som återuppbyggts,vek avåt n. o. förbi det s. k. buleuteriet (möteslokalen för rådet, bule, se d. o.) upp till en gammal festplats, den s. k. halos, vid vilken låg ett urgammalt heligt område kring ett klippblock, sibyllestenen, och en helgedom åt Gaia. N. om detta löpte en kraftig stödjemur i polygonalt murverk, fullskriven med inskrifter, inalles över 700. Framför densamma stod atenarnas stoa och på höga pelare naxiernas sfinx och Paionios’ Nikestaty. Muren stödde den terrass, som uppbar Apollontemplet. Längst i ö. låg chiernas stora altare. I antiken reste sig mellan detta och templet ett par höga postament, uppbärande statyer åt Aemilius Paullus och konung Prusias av Bithynien. Av templet finnes nu blott grunden kvar. Det var byggt i dorisk stil med 6 kolonner på kort- och 15 på långsidorna. I dess inre stod omfalo's, navelstenen, som angav jordens mittpunkt. I dess bakre rum, det s. k. a'dyton, fanns oraklet, en spricka i jorden, över vilken Pythias (se d. o.) trefot stod. Man har funnit avloppsledningar i ett underjordiskt rum och har förmodat, att en vattenström, trol. från Kassotiskällan, rann fram där. S. om templet har man på samma terrass funnit rester av ett urgammalt tempel åt Gaia. Mellan templets n. sida och en äldre stödjemur ledde vägen till en trappa, på vilken man kom upp till teatern, som intog områdets n. v. hörn. Den uppfördes 159 f. Kr. och är en av de bäst bevarade grekiska teatrarna. Invid trappan låg en fyrkantig byggnad, som innehöll en grupp föreställande Alexander den stores jakt. Bredvid densamma har man funnit den berömda Vagnstyraren, en av de vackraste antika bronsstatyer som finnas. N. ö. delen av området upptogs av knidiernas lesche (samlingssal), i vilken fanns Polygnotos’ mål ningar av Tröjas fall och Odysseus i underjorden. — Några minuters väg från teatern ligger på en högre terrass stadion, där täv-lingsspelen höllos. Runt hela området utbredde sig staden D. Ett stycke ö. ut kväller än källan Kastalia fram ur en klyfta. I den badade Pythia och de rådfrågande, innan de beträdde templet. På en lägre terrass, några minuters väg s. om källan, ligger gymnasiet med palcestra och bad. Ytterligare ett par minuter åt s. kommer man till det s. k. Marmaria, där man grävt fram ruinerna av två tempel åt Athena, en rund byggnad (tholos) och flera andra byggnader från den äldre antiken. T. o. m. av mykenska kupolgravar har man funnit spår. Utgrävningen av D., den franska arkeolog-skolans i Aten förnämsta företag, utfördes efter smärre förundersökningar 1892—1901. över ruinerna hade en hel by vuxit upp, Kastri, som först måste exproprieras och flyttas längre åt v. Fynden äro utställda i ett museum nära ruinfältet. — Litt.: »Fouilles de Delphes» (1902 ff.); E. Bourget, »Les ruines de Delphes» (1914); F. Poulsen, »Oraklet i Delphi» (1919), »Den delfiske Apollon och hans helgedom» (1925). N. V. Delfi'n, springare, Delphi'hus delphis, en art valdjur, av fam. delfindjur (se d. o.). Delfinfångst på Floridas kust. D. äger en mycket stor utbredning och förekommer i n. halvklotets samtliga hav, dock ej inom de arktiska trakterna. Den uppträder vanl. i större el. mindre flockar och simmar ute på den öppna oceanen ofta kring fartygen under ett oavbrutet dykande upp och ned. D. når en längd av o. 2 m. Dess spolformiga kropp är försedd med en glatt och glänsande hud, på ryggsidan grönaktigt svart, ofta stötande i brunt, på undersidan glänsande vit. Ryggfenan är hög, i bakkanten starkt insvängd. I käkarna sitta talrika (sammanlagt 200) långa, spetsiga, svagt inåtböjda tänder. Dess föda ut-göres av fisk och andra havsdjur. H. W. Konsthis*. D. upptogs som ornament av renässansen och blev särsk. betecknande för den tidiga renässansen i Tyskland; metallföremål, kranar, handtag m. m. gjordes också i form av d., så t. ex. handtag på kanoner. Bild se sp. 47. E. W. — 45 — — 46 —