DELLWIK känd genom sina inlägg i samtidens lagstiftningsfrågor och utgav bl. a. »Anmärkningar vid förslaget till allmän civillag» (1829), »Försök till granskning af lagcommittéens förslag till handelsbalk» (1830). E. K. Delleni't, petrogr., en vid Dellensjöarna i Hälsingland förekommande pyroxenförande andesit (se d. o.). Bergarten här varierar betydligt från glasigt till grönstensliknande utseende; även förekomma dellenitbreccior. Till färgen är den svart el. gråsvart. D. upptäcktes vid N. Dellen 1887 av F. Svenonius, men hade några år tidigare iakttagits som lösa block i Roslagen. K. A. G. Dellensjöarna el. D e 11 a r n a, två sjöar, N. och S. D e 11 e n, i Delsbo hd, Hälsingland, Ur S.T.F:s bildarkiv. Utsikt över Dellensjöarna från Bjuråker. skilda åt genom Norrbonäset och förenade genom den endast c:a 200 m. långa Norrboån. N. D. c:a 80, S. D. c:a 50 kvkm.; 42 m. ö. h.; höjdskillnaden mellan de båda sjöarna obetydlig. Största kända djup är i N. D. 48, i S. D. 50 m. Avvattnas genom Delångersån. På Norrbonäset och på öar i N. D. anstår en ung-vulkanisk, sannolikt tertiär bergart, dellenit (se d. o.). Trakten kring D. är jämn, bördig och tätbebyggd och bildar en av Hälsinglands historiskt och etnografiskt mest utpräglade bygder. Se D e 1 s b o. J. C. Delling (isl. Dellingr, till ett adj. med betydelse »strålande»), nord, myt., i Eddan fader till Dag (se denne). Jfr Tegnér (»Fritiofs saga»), »Du Dellings son, hvi dröjer du?» E. H Delis, The, geogr., se D a 11 e s. Del Lungo, I s i d o r o, italiensk litteraturhistoriker och kritiker (1841—1927). Efter att ha varit gymnasiallärare blev D. redaktör för »Vocabolario della Crusca» och regeringssena-tor. D:s synnerligen omfattande litteraturhistoriska verksamhet har framför allt befordrat Danteforskningen. J. V. Dellwig, von, från slottet Dellwich i West- falen, Tyskland, härstammande uradlig ätt, av vilken en medl. på 1400-talet överflyttade till östersjöprov., där ätten sedan varit representerad av talrika släktgrenar. Till en av dessa hörde bröderna Carl Gustaf v. D., generalmajor, stupad vid Fredrikshald 1716, Bernhard Reinhold v. D. (1679—1746), slutl. överste, friherre 1720, överflyttad till Estland 1723, samt Bernt Wilhelm v. D. (1686— 1741), slutl. överste, naturaliserad sv. adelsman 1723, vars adl. ätt utgick 1834. Den friherrliga ätten fortlever i östersjöprov. och skriver sig von D e 1 w i g. Nedannämnde D. 2), vars farmor tillhörde denna ätt, adopterades 1923 av en kvinnlig medl. av ätten och bär genom tyskt domstolsutslag 1924 titeln baron v. Del-wig. Från en farbror till de ovannämnda bröderna härstammar en i Sverige fortlevande ointroducerad ätt von D e 1 w i g. Från en annan farbror till dem stammar en rysk släktgren, till vilken hörde nedannämnde D. 1). — Litt.: O. Durchman, »Ätten von D.» (i »Per-sonhist. tidskr.» 1922). . C. 1) Anton Antonovitj Del vi g [de'Ivik], baron, rysk lyriker (1798—1831). Vän till Pusjkin och utgivare av kalendern »Nordiska blommor» (från 1825), var D. till sin död en hängiven vän av poesien men har knappast åstadkommit något av i strängare mening originellt värde. Hans korta dikter äga dock en mjuk klang och ansluta sig stundom på ett lyckligt sätt till den ryska folkvisans tongångar. Agr. 2) Oskar 11 m a r i F 1 o r e 11 v o n D e 1 w i g, baron, sångare och sångpedagog (f. 16/s 1880). D. bedrev 1902—11 sångstudier bl. a. för J. Hey, Berlin, E. Boezi, Rom, A. J. Boruttau, Wien, och har ss. sångare konserterat i Finland, Sverige, Tyskland och Österrike; var 1911—12 anställd ss. hjältelenor vid Stadtteater i Colmar. Ss. sångpedagog har D. senare verkat i Berlin och Lund, där han stiftade »Delwigska kören», samt sedan 1925 dels i Köpenhamn, dels i Stockholm. D. har komponerat manskvartetter, romanser och pianopreludier. A. N. Dellwik. 1) Carl Axel D., bergsingenjör (1829—97), avlade bergsexamen vid Uppsala univ. 1853, genomgick Falu bergsskola, 1858 direktör vid Järnkontorets metallurgiska stat, 1874—96 föreståndare för Järnkontorets mate-rialprovningsanstaltoch inlade härunder stor förtjänst om materialprovningens utveckling, v. S. 2) A x e 1 D., den föregåendes son, ingenjör (f. 3/i 1866), avlade sjöofficersexamen 1886 och bergsingenjörsexamen 1889, gruvingenjör vid Persbergs gruvor 1890—93, förste gruvingenjör vid Luossavaara-Kirunavaara a.-b:s gruvor i Malmberget 1893—1912, gruvförvaltare vid — 57 — — 58 —