DEMOTIKA bland grekiska förf. — Uppl.: F. Blass (fullständig text, 4 Aufl. 1908), H. Weil (de politiska talen, med fransk kommentar, 1883). — I sv. övers, föreligga l:a olynthiska talet (av W. F. Palmblad, 1845) och »Om kransen» (»Aeschines och D:s’ täflingstal om kronan», övers, av M. Ziedner, 1856), på danska »Aeschines og D:s’ Taler for Kransen» (övers, av A. B. Drachmann, 1917) och två rättegångstal övers, av Th. Hastrup (1928—30). — Litt.: A. Schäfer, »D. und seine Zeit» (grundläggande, 2 Aufl. 3 bd, 1885—87); F. Blass, »Die attische Be-redsamkeit», 3 (2 Aufl. 1893—98); E. Drerup, »Aus einer alten Advokatenrepublik» (1916, hätskt angrepp); A. W. Pickard, »D. and the last days of Greek freedom» (1914); G. Cle-menceau, »Démosthène» (personlig deklaration av en själsfrände, 1925); Cl. Lindskog, »Grekiska hjältar och ideal» (s. å.). I.H. Demo'tika, geogr., se D i m o t i k a. Demo'tisk (grek. demotiko's, eg. tillhörande folket), särsk i uttrycket demotisk skrift, som avser ett yngre stadium hos de egyptiska skrivtecknen; motsats hieratisk skrift (se d. o.), som står närmare de bildlika hie-roglyftecknen. Agr. Demurrage [dimnTij] (eng.), överliggedags-ersättning, är det vanliga internationella uttrycket för den ersättning, som tillkommer bort-fraktaren av ett fartyg, då tiden för fartygets lastning el. lossning överskrider de i certepar-tiet stipulerade s. k. liggedagarna. Vhgn. Denain [danå'], stad i koldistriktet v. om Valenciennes i dep. Nord, n. Frankrike; 26,868 inv. (1926). D. har järn- och stålverk, maskinfabriker. H. Cn. Dena'r, urspr. silvermynt, hemmahörande i det romerska myntsystemet, infördes däri 268 f. Kr., vägde då c:a 4,2s gr. och var värt 10 sextala as (se As), varav d. erhållit sitt namn. Är 217 förändrades d:s vikt till c:a 3,8 gr. el. i romersk vikt 4 lätta scri'pula. I förhållande till kopparmynten sattes de lika med 16 unciala as. De svåra ekonomiska kriser, som hemsökte Rom på 80-talet f. Kr., medförde att d., som redan länge varit de viktigaste romerska mynten, ända till Augustus’ regering blevo de nästan ensamt präglade. Under Nero undergick d. ytterligare en värdeminskning, då dess vikt sattes till 3 tunga scri'pula (c:a 3,* gr.) och koppar infördes i myntmetallen. Denna reform, som sannolikt avsåg att bringa det romerska myntväsendet i överensstämmelse med grekisk vikträkning, blev ödesdiger, då de följande kejsarna ökade kopparhalten, Septimius Severus (o. 200) till c:a 50 %. Fr. o. m. Gallienus (260-talet) var d. knappast annat än ett vitkopparmynt (se d. o.); då senare även den vita färgen försvann, blev d. även teoretiskt ett kopparmynt. Ss. räkne-mynt spelade d. i denna egenskap en dominerande roll även under senantiken. Den benämnes då ofta liksom tidigare drakma (se d. o.). Den romerska republikens d. äro av intresse därigenom, att de äro de första mynt, som i större utsträckning förefunnos på germansk botten; senare undanträngdes de av den äldre kejsartidens d., vilka synas ha brukats ss. mynt i Germanien ända in på 500-talet. När vid denna tid de germanska staterna själva började prägla mynt, kallades deras silvermynt d. Rörande dessa germanska (särsk. frankiska) d:s uppkomst och viktförhållanden härska de mest skilda meningar; sannolikt kan deras namn förklaras endast genom en germansk tradition, enl. vilken d. varit silvermynt; deras vikt, något över 1 gr., anknyter dock lika litet till äldre som till yngre romerska mynt. — Litt.: S. Bolin, »Fynden av romerska mynt i det fria Germanien» (1926). B. Ett nytt d.-mynt uppstod i karolingerriket från o. 740 och utvecklade sig med Karl den stores myntlagstiftning som basis till det i hela Europa fram emot 1300 helt dominerande myntet (i storhandeln dock ersatt av silver i form av barrer). Karl den store indelade pundet (se d. o.) i 240 d., för myntning i 20 so'lidi (räk-nemynt = schilling, skilling, se d. o.) å 12 d., för vägning i 12 uns å 20 d. Från 1000-talet räknade man vanl. 240 d. ss. en mark (se d. o.), en ny och lägre viktsenhet (Kölner-marken å 160 d. var ett viktigt undantag). Detta förhållande till marken motsvarade en viktminskning, som även senare oavbrutet fortsatte. Karl den stores d. vägde 1,44—1,79 gr. Under 1200-talet hade deras vikt flerstädes sjunkit till O,5o—0,60 gr. och därunder. Urspr. av rent silver försämrades från 1200-talet d:s halt. Även % d. (obol, hälbling, scherf) slogs, ehuru i ringa utsträckning. Från o. 1150 präglades d. flerstädes ensidigt (se B r a k t e a t e r). Sedan i slutet av 1200-talet större mynt framträtt (se Turnos, Groschen, Schilling, Witten), utmyntades d. som delar av dessa. Den fortgående myntförsämringen reducerade dem flerstädes till skiljemynt av koppar el. ej utpräglade räknemynt. Se vidare D e n i e r, Penny, Pfennig, Denar o, Dinero, Penning. N. L. R. Dena'rius sanctiPetri, sePeterspenning. Dena'ro. 1) D. el. danar o, italienskt namn på den medeltida denaren (se d. o.), som i Nord- och Mellanitalien levde kvar in på 1800-talet som det minsta myntet (ant. räknemynt el. utmyntat i koppar) = V20 soldo. — 2) Längdmått i Toskana = 1/24o braccio = ^5 quattrine — 95 — — 96 —