DEMOSTHENES religiös förevändning gjorde processen kort med det isolerade Fokis, måste D. själv gripa in för att hindra de upprörda atenarna från förhastat fredsbrott (talet »Om freden», hösten 346). Hans försök att överbevisa Aischines om högförräderi vid fredsunderhandlingarna misslyckades (343, talet »Om den förrädiska ambassaden»), men D:s’ politik bars hädanefter upp av allmänna meningen i Aten. Han sökte nu dels samla en hellenisk koalition under Atens ledning — man räknade även med persiska subsidier —, dels provocera Filip till fredsbrott; som ett led i arbetet ingå 2:a och 3:e filippiken (344 och 341) samt talet »Om Chersonesos-affären» (341). Konflikten blev akut, då Filip begagnade sig av ett uppdrag att tillvarataga den delfiska kyrkostatens intressen gentemot Lokris för att besätta Elateia, infallsporten till det centrala Grekland (nov. 339); nu vann D. sin största diplomatiska triumf, då han förmådde Atens arvfiende, den starka militärstaten Tebe, att ansluta sig till koalitionen mot Makedonien. Men det krig, som utbröt, avgjordes snabbt genom Filips förkrossande seger över de allierade vid Chaironeia i Beotien (aug. 338). Aten fick i motsats till Tebe billiga fredsvillkor, något som upprepades, då de båda staterna sökte begagna sig av villervallan i Makedonien vid Filips död och hans son Alexanders tronbestigning (336) till ett misslyckat avfall. Ingendera gången ofredades D.; hans parti behöll en ledande ställning, som utnyttjades till energiskt arbete på stridsberedskap, samtidigt som förhastade konflikter med den makedo-niska övermakten framgent undvekos. Då Aischines sökte trakassera D. genom att inlägga gensaga mot en formellt olaglig hedersbevis-ning, fick D. tillfälle att i sitt livs väldigaste tal avlägga räkenskap för sin statsmannagärning (talet »Om kransen», 330); effekten blev mördande för Aischines, som gick i livslång landsflykt. Omslag i opinionen vållades av Harpalos-affären. Harpalos, Alexanders satrap i Babylon, hade avvikit med anförtrodda medel och sökte skydd i Aten. På D:s’ förslag hölls han internerad, och hans skatter deponerades i statskassan; sedan han lyckats rymma, kom det i dagen, att hälften av den deponerade summan blivit förskingrad på mutor till ledande statsmän. Bland de utpekade var D., om med rätta, kan ej längre avgöras; i varje fall led han nederlag vid den skandalprocess, som följde, och fick gå i landsflykt (324). Men då efter Alexanders död Aten på nytt trädde i spetsen för en hellensk koalition mot makedonierväldet, blev D. återkallad och rehabiliterad (323). Kriget slutade emellertid med fullständigt nederlag för de allierade, och nu krävde segraren D:s’ ut lämnande. Han sökte en fristad i Poseidons fridlysta helgedom på ön Kalaureia; då den makedoniska polisen spårade honom även dit, tog han sig av daga med gift (okt. 322). — D. var alltigenom och uteslutande atenare. Som advokat och politiker tillämpade han sitt folks hävdvunna metoder, vilka stämma rätt illa med vår tids gentlemannaideal, och hans politiska synkrets var begränsad till hans fäderneslands omedelbara intressen. Inom den begränsningen såg han skarpt och handlade med en målmedveten energi, som bars uppe av en lidelsefull, allt uppslukande fosterlandskärlek. Aten visade sig ej ha tillräckliga kraftreserver för att föra hans sak till seger; den felräkningen kan icke läggas honom till last och lika litet, att han spjärnade emot Filips och Alexanders storslagna hellenska enhetsverk; den enhet, de åsyftade och nådde, vanns på bekostnad av hans fäderneslands existens som självständig stat. I D:s’ person och verk koncentreras Atens nationella självbevarelsedrift; det ger tillräckligt berättigande åt hans tragiska kamp. Han är den siste atenaren. För eftervärlden har D. framför allt stått som Greklands störste vältalare. Hans publicerade tal äro samtliga bevarade, jämte åtskilligt oäkta gods; av samlingens 60 n:r äro 33 obestritt äkta. D:s’ i talets form avfattade politiska skrifter beteckna vid sidan av Platons dialoger höjdpunkten av grekisk prosakonst — även om de med sitt strängt tidsbundna innehåll svårligen utöva omedelbar verkan på en modern läsare. Hans stil har den mogna attiska prosans kännemärken: genomskinlig klarhet, halsbrytande vighet, diskret nyansering, obegränsad uttrycksrikedom; ännu i den skriftliga avfattningen bevarar den det levande ordets frihet och spännkraft. Hans teknik går ut på att kombinera fyndig, ofta spetsfundig argumentering med kraftig vädjan till åhörarnas känsloliv, gärna med grälla effekter; stämningen pendlar mellan högstämt patos och skärande ironi. Han förblir alltid advokaten och agitatorn, och hans känsloläge är entonigt mörkt och bittert, men hans verk röjer en högrest och skarpt tecknad personlighet. För senare grekiska och alla latinska talare och prosakonstnärer gällde D. som det ouppnåeliga, outtröttligt studerade mönstret; samma uppskattning fortlever i den bysantinska kulturkretsen. I det romersk-kristna Västerlandet kom han att ersättas av sin latinske beundrare, den lättare tillgänglige, mer vittspännande och mänskligt mer tilltalande Cicero. Endast genom Ciceros förmedling har han övat inflytande på modern västerländsk prosakonst. Numera torde han höra till de minst lästa — 93 — — 94 —