DENDERMONDE dérah» (5 bd, 1873—75); W. F. Petrie, »Den-dereh» (1900). O.K.-P. Dendermo'nde, fra. Termonde, stad i belgiska prov. Ostflandern, vid Dendres förening med Schelde; 9,473 inv (1925). Järnvägsknut. Läder-och tågvirkesindustri. Kyrka från 1100-talet med målningar av van Dyck. D. omges av gamla befästningsverk, som redan voro slopade, då tyskarna under världskriget (sept. 1914) bombarderade och intogo staden. O.Hj. Den s. k. bläckfiskbägaren, funnen i Dendra. Dendra. 1) By i Egypten, se Dendera. — 2) By i Grekland vid den argiviska slättens nordrand, c:a 1% km. v. om ruinerna av den mykenska borgen Midea. Intill D. påträffades en kupolgrav från mykcnsk tid. som utgrävdes av sv. arkeologer sommaren 1926. Graven, som kan dateras till 1350 f. Kr., är den enda hittills kända i sitt slag, som befunnits orörd. Den har lämnat utomordentligt rika och värdefulla fynd, guld- och silverbägare, guldbeslagna vapen, smycken m. m., och har dessutom möjliggjort ett närmare studium av det mykenska gravskicket. — Sommaren 1927 påbörjades i närheten undersökningen av en kammargravs-nekropol tillhörande samma tid. En av gravarna, som befanns vara en kenotaf, har mycket stort vetenskapligt intresse ss. belysande den grekiska religionens äldsta utvecklingsstadier. — Litt.: A. W. Persson, »Kungagraven i Dendra» (1928). A. W. P. Dendra'spis, m a m b a-o r m a r, ett släkte giftsnokar med 5 arter, vilka alla förekomma i s. och tropiska Afrika. Dessa ormar, som vanl. leva i träd och ha en lång, smal kropp, äro försedda med gifttänder i såväl över- som nederkäken och anses vara synnerligen farliga. Ett bett av dem uppgives vara i regel dödande. De kunna uppnå en längd av 2 m. H. W. Dendre [dädra], D e n d e r, h.-biflod till Schelde i Belgien; har två källarmar, som förenas vid staden Ath, varifrån D. är kanaliserad till Dendermonde. O. Hj. Dendri't, anat., utlöpare från nervcell, vilken, till skillnad från neuriten (se d. o.), leder retningen från en perifer plats till cellen. D. är ofta starkt förgrenad och kan ibland (t. ex. i lilla hjärnan) taga trädform. Se Nervcell. T. H-n. Dendri'ter, geol., äro trädaktigt el. mosslikt förgrenade teckningar el. tunna hinnor, som förekomma på ytor, oftare å skiktytor än på förklyftnings- el. sprickytor, av huvudsaki. skiktade men stundom också av stelnade bergarter el. av mineral. Allmännast äro d. på kalksten, sandsten och lerskiffer. D:s likhet med växter har förorsakat, att man såväl i äldre tider som i allra nyaste betraktat dem som växtfossil. D. äro emellertid av rent oorganisk natur och ha bildats därigenom, att saltlösningar, företrädesvis av järn och mangan, på gr. av hårrörskraften inträngt utefter skiktytor och i fina sprickor i bergarten och där avsatt de lösta beståndsdelarna. I allm. utgöras d. av mörka massor, järn- och manganoxider el. av svavelkis. — Man kan lätt efterlikna d. Mangandendriter på förklyftningsyta av kalksten, genom att låta en saltlösning uppsugas av en tråd, som pressats in mellan två glasskivor. K. A. G. Dendro'bates, ett släkte äkta grodor, se Trädklättraregrodor. Dendro'bium, orkidésläkle med o. 900 arter och former, vilka huvudsaki. utbreda sig i indisk-malajiska skogsområdet. Fleråriga epi-fyter (se d. o.) av mycket växlande utseende, icke minst i avseende på de mycket vackra, gula, vita, lila- el. purpurfärgade, oftast i klasar samlade blommorna. I växthus odlas många arter, sålunda äro över 150 sådana i kultur i Kew garden (se d. o.) i England. A. V-e. — 99 — — 100 —