DENTAGRA har även ss. medarbetare i olika uppslagsböcker på ett utmärkt sätt företrätt engelsk musikvetenskap i vår tid. E. A. De'ntagra, tandvärk. Denta'l (till lat. dens, tand), språkv., tandljud, bildat med tungspetsen el. främre delen av dess övre yta mot övre tandraden, t. ex. d, t, s, l, n. E. H. Dentalgi', tandvärk. Denta'Iium, ett släkte tandsnäckor (se d. o.). Denta'ria, växtsläkte, se Tandrot. Dent du Midi' [dä dy], alptopp (3,260 m. ö. h.) i schweiziska kantonen Valais, 25 km. s. om Genèvesjöns ö. ända. D., som bildas av lager tillhörande tertiär- och kritformationerna, är berömd för sin vackra utsikt. O. Ts. Dente, Joseph Gottlieb, musiker (1838— 1905). Utbildad av bl. a. Edv. d’Aubert och F. Berwald i Stockholm samt H. Léonard i Bryssel, blev D. 1853 violinist i hovkapellet och var kapellmästare där 1864—85, dessutom lärare i komposition och instrumentation vid Musikaliska akad. 1882—1902. D:s tonsättningar, vilka röja betydande musikaliska kunskaper, utgöras av en symfoni (d-moll), en violinkonsert, kammarmusik och sånger samt operetten »I Marocko» (1866). G.M. Dente, Marco, kallad da Ravenna, italiensk kopparstickare (o. 1490—1527), utbildade sig under ledning av Marc-Antonio Rai-mondi och framträdde i sina ganska talrika blad som en trogen antikbeundrare i högrenässansens anda. E. W. Dente'ller (fra. dentelle, spets, udd, till dent, tand), bård i spetsartat mönster, särsk. om den förgyllda bård, som ofta finnes längs kanten på en bokpärms innersida, s. k. »inre d.» C. Denti'kel. 1) Byggn., liten rektangulär konsol, som i upprepning bildar ett s. k. tandsnitt (se d. o.). 2) Med. D. el. d e n t i n o i d, en hård nybildning i tandpulpan, vars orsak till på senare tid ansetts vara inflammatorisk retning av pulpan. De senaste årens forskningar ha emellertid påvisat, att d. är en företeelse, som även förekommer vid brist på C-vitaminer i kosten (vid latent skörbjugg), vilket fått diagnostisk betydelse vid denna sjukdom. D. kunna förekomma till ett antal av en el. flera, ant. fritt i tandpulpan el. sittande fast förenade med väggen till den s. k. pulpakammaren. De benämnas äkta, om de ha samma struktur som tandbenet, oäkta, om de äro degenerativa kalkbildningar. De antagas kunna vid hastig tillväxt framkalla smärta genom tryck på nerverna. H. Lqt. Dentilabia'1, ett slags språkljud, se L a b i o-dental. Denti'n, tandben, substa'ntia ebu'rnea, utgör huvudmassan av tanden och står i sin byggnad benvävnaden nära. Se T ä n d e r. T. H-n. Denti'nkanal, se Tänder. Dentinoi'd, med., se D e n t i k e 1. Dentipalata'1 (till lat. dens, tand, och pala'-tum, gom), språkljud, bildat med främre delen av tungryggen mot tandvallen (alveolerna), t. ex. t/e-ljudet (med el. utan förslag av Mjud) i tjäna, källa. Kallas även främre p a 1 a-tal el. dorsoalveolar. E.H. Denti'st, eg. tandläkare, men på senare tid har denna benämning flerstädes antagits av praktiserande tandtekniker. Denti'tio diffi'cilis (lat.), inflammation i tandköttet omkring en frambrytande mjölktand. En svårartad form därav förekommer dock ej sällan vid den permanenta visdoms-tandens genombrott. H. Lqt. Dentition [-jb'n], tändernas framväxande, se Tandsprickning. Denton [dä'ntan], fabriksstad i grevskapet Lancashire, mellersta England; 17,620 in v. (1926). Fabrikation av filthattar. I trakten finnas kolgruvor. H. Bm. D'Entrecasteauxöarna [dätrakastå'-], efter den franske upptäcktsresanden amiral D’Entre-casteaux (1739—93) benämnd ögrupp i Stilla oceanen på o. 10° s. br., ö. om Nya Guinea; 3,145 kvkm. Inv., papuaner, o. 13,000. Av de skogklädda huvudöarna når Dauila över 2,500 m. ö. h. Produktion av kopra. D. ingå i Papua-territoriet och tillhöra England. l. M-g. Denudation [-Jo'n]. 1) Geol., geogr., blottande av förr täckta bergartsmassor genom bortförande av ytliga lager. Härvid kunna olika krafter vara verksamma, och därefter har man särskilt olika arter av d., t. ex. a b r a s i o n genom havsvågorna, deflation genom vinden samt erosion genom det rinnande vattnet och glaciärerna (is-erosion el. exaration). Numera användes termen d. mest för erosion i förbindelse med förvittring. Själva bortförandet av förvittringsprodukterna kallas stundom a b 1 a t i o n. K. A. G. 2) Med., blottläggandet av ett ben från omgivande mjukdelar. Denuntiation [-jo'n], eg. underrättelse, särsk angivelse av begånget brott; i civilrätt cessiona-riens underrättelse till gäldenären om den verkställda cessionen (se d. o.). Likvärdig med d. anses gäldenärens på annan väg förvärvade vetskap om cessionen. — I civilprocess är d. uppmaning av en part (denuntiant) till en utom rättegången stående person (d e n u n-t i a t) att deltaga i processen, i regel för att understödja parten, s. k. litis denuntia'tio; så — 111 — — 112 —