DEUTERONOMION föra den av honom föreslagna försäljningen av Danska Västindien till U. S. A. Trots sin medlande läggning förmådde han ej heller övervinna inre motsättningar i kabinettet och avgick på gr. därav 1905. 1902—13 medl. av Folketinget, 1914—18 kungavald medl. av Landstinget, tillhörde D. efter partisplittringen 1905 den radikala vänstern. B. DeureTI, Carl Fritiof Per, skådespelare och teaterledare (f. 10/s 1868). D. var 1890— 94 student i Lund, 1894—95 elev vid Kungl. dramatiska teatern, 1895—96 anställd vid Aug. Lindbergs sällskap, 1898—99 vid Svenska teatern i Helsingfors, 1903—07 vid Alb. Ranfts teatrar, ledde 1899—1903 och 1907—22 eget sällskap i landsorten och är sedan 1925 anställd vid Skansens friluftsteater samt sedan 1930 vid Folkteatern i Stockholm. D. har med myndighet och humor skapat en rad levande gestalter, särsk. i den folkliga repertoaren. G. K-g. Deus absco'nditus (lat.), den fördolde Guden, och Deus revelalus, den (i Kristus) uppenbarade Guden, en problemställning som i olika sammanhang ofta förekommit i den teologiska spekulationen och där innebörden av D. a. tolkats mycket olika: en för oss outforskbar, suveränt godtycklig vilja, den uppenbarade Gudens motsats (nominalismen, Occam), Guds väsens outgrundlighet, som icke låter sig rationellt begripas och som långt ifrån att utplånas hos Deus revelatus där möter oss i ännu högre grad, men icke som en med oss godtyckligt handlande makt utan som kärlekens outgrundlighet (Luther). — Litt.: G. Aulén, »Den kristna gudsbilden» (1927). S. N. Deu'sdedit (lat., eg. »Gud gav»). 1) Påve 615—618, även kallad Adeodatus I. 2) Helgon, ärkebiskop av Canterbury 655— 664, den förste anglosaxaren, som innehade denna värdighet. 3) Italiensk kardinal (död o. 1100), motarbetade simonien (se d. o.) och utgav en samling kyrkolagar, där han i förordet hävdade den i kyrkans senare historia viktiga teorien, att påvens auktoritet gäller framför kyrkomötenas. S. N. Deus ex ma'china (lat.), »en gud från (teater-) maskinen», oväntad hjälpare ur trångmål. Uttrycket anspelar på den av antika dramaturger (särsk. Euripides) anlitade utvägen att i styckets avslutningsscen låta maskineriet fira ned en liksom från ovan nedstigen gudom, som genom sitt ingripande löser en invecklad konflikt. H. Sj. Deus revela'tus, se Deus absconditus. Deussen [dåi'san], Paul, tysk filosof och indolog (1845—1919), prof, i filosofi vid Kiels univ. från 1889, mest bekant som kännare av indisk filosofi (»Die Sütra’s des Vedånta», 1887, »Das System des Vedånta», 1883, 2 Aufl. 1906, »Allge-meine Geschichte der Philosophie», 2 bd, 1894—1917). D. försökte tillämpa den indiska filosofiens idéer på modern filosofi och skrev från sin resa i Indien »Erinnerungen an Indien» (1904). Som intim vän till Nietzsche utgav han »Erinnerungen an F. Nietzsche» (1901). E. L. Deut, förk. för Deuteronomion (se d. o.). Deuterano'p, grönblind, en form av färgblindhet (se d. o.). Deutero-Jesa'ja, »den andre Jesaja», benämnes den okände diktaren till Jes. 40—55; obekant är t. o. m., vilket land han levat i. Sångerna stamma från Kyros’ tid, den triumferande tonen tyckes förutsätta Babylons fall, och boken skulle då ha tillkommit mellan 539 —528 f. Kr. D. är gripen av en äkta poetisk inspiration. Han skriver för att trösta sitt folk och tolka historien. Kyros är Jahves redskap, hans smorde (45: 1), som skall låta judarna vända tillbaka från babyloniska fångenskapen (se d. o.) och återuppbygga Jerusalem (44: 28) som en begynnelse på den kommande härlig-hetstiden. Klart och tydligt framträder hos D. monoteismen. Jahve är den alltbehärskande världsguden, alltets skapare. De övriga folkens gudar existera ej, deras kult är idel dårskap, och beviset är profetian: beläten kunna ej förutsäga kommande ting. Monoteismens praktiska konsekvens blir missionen, Israels uppgift att som Jahves tjänare sprida kunskapen om den ende sanne guden. Till det ändamålet måste Israel lida mer än det förskyllt och kringströs bland folken, och missionstanken blir för D. svaret på det oförskyllda lidandets, teodicéns problem. — Några av D:s dikter skildra Jahves tjänare med sådan åskådlighet, att många forskare velat åt denne giva en individuell tolkning (Jeremia, Serubbabel, en lagklok m. fl.) och tillskriva dessa sånger en annan hand. I den kristna kyrkan har man med förkärlek tolkat 52: 13—53: 12 som en profetia om Mes-sias, Kristus. — Litt.: S. Mowinckel, »Der Knecht Jahväs» (»Norsk teol. tidsskr.», række 3, bd 2, 1921, bihefte); L. Köhler, »D.» (i »Zeit-schrift für die alttestamentliche Wissenschaft», Beiheft 37, 1923). G. Bsm. Deuterono'mion, »den andra lagen», grekiska — 197 — — 198 —