DEVOT på öarna utanför Sognefjorden och Nordfjorden, dels vid Röros. Från Sverige känner man inga devoniska lager. Dalasandstenen har visserligen blivit tolkad som old red sandstone, men detta antagande har ej kunnat upprätthållas. D:s fauna och flora. Det _viktigaste elementet i faunan är fiskarne, som från de obetydligaste första representanterna i under-silur nå en rik utveckling i d.; i old red sandstone finnes en rik fiskfauna, särsk. av pansarfiskar (se d. o.). Bland leddjuren träda trilobiterna något tillbaka, och Giganto'straca (eurypterider etc.) nå höjdpunkten i utveckling. Av bläckfiskarna ha pärlbåtarne (med ortoce-ratiter etc.) avtagit, men nu uppträda de första formerna av ammoniter. Armfotingarne ha nu sin höjdpunkt, medan musslor och snäckor endast äro svagt representerade. Korallerna äro mycket talrika med många av släktena från översiluren kvarlevande, men graptoliterna ha dött ut liksom cystidéerna bland tagghuding-arna, medan hårstjärnorna (sjöliljorna) äro mycket talrika. — Landfaunan är inskränkt till några få insekter, tusenfotingar etc., medan landvertebrater alldeles saknas. — Landfloran har däremot gjort stora framsteg i utvecklingen; i övre d. har man en flora, som väsentligen liknar stenkolsperiodens, men i nedre d. förekommer i lager tillhörande old red sandstone en landflora, som är ännu mera primitiv och innehåller de första kärlväxter, som uppträtt på jorden. Man har sammanfört dem till en grupp, som kallats Psilophyta'les (se d. o.). K. A. G. Devot [-vå't] (fra. dévot, av lat. devo'tus, eg.: lovad som offer åt), ivrig och nitisk i att uppfylla religionens föreskrifter; vittnande om sträng religiositet; oinskränkt hängiven, med bibegrepp av kryperi. E. H. Devo'tio (lat., till devove're, lova, inviga till offer), ett efter bestämt formulär och med iakttagande av viss ritual avlagt löfte till underjordens makter, varigenom en romersk fältherre under en drabbning invigde sig själv el. en soldat ss. offer för hela hären för att därigenom förplikta gudarna att till gengäld förinta fiendens krigsmakt. Den devoverade måste omedelbart söka döden på slagfältet; stupade han, var hans d. antagen av gudarna och den fientliga härens öde beseglat. Jfr D e c i u s 2). H. Sj. Devo'tio mode'rna (lat., »den nya fromheten»), medeltida fromhetsriktning företrädd av Det gemensamma livets bröder och den s. k. Windesheimkongregationen (se d. o.). S. N. Devotionale (mlat. devo'tio, andakt), en samling av böner, psalmer och andra andakts-övningar för enskilt bruk. S. N. Devrient [dövriä'] (urspr. De V r i e n t), tysk skådespelarsläkt av flamländsk härstamning. 1) Ludwig D., skådespelare (1784—1832), debuterade 1804, var 1805—09 anställd i Des-sau, 1809—15 vid stadsteatern i Breslau och från 1815 vid kungl. teatern i Berlin. Bland D:s roller märkas Kung Lear, Richard III, Shylock i »Köpmannen i Venedig», Falstaff i »Muntra fruarna i Wind-sor», Harpagon i »Den girige», Franz Moor i »Rövarbandet», Filip II i »Don Car los», Wurm i »Kabal och kärlek» samt Talbot i »Orleanska jungfrun». D. var romantikens stora sceniska kraftgeni i Tyskland, ursprunglig, oberäknelig, full av fantasi och humor, lika hypnotiserande i tragedi som komedi. D. tillhörde E. T. A. Hoffmanns närmaste vänkrets. Ett oregelbundet liv lamslog i förtid hans skaparkraft. G. K-g. 2) Karl August D., den föregåendes brorson, skådespelare (1797—1872), var 1819—21 anställd vid nationalteatern i Braunschweig, 1821—34 vid hovteatern i Dresden, 1835—38 vid hovteatern i Karlsruhe och från 1839 vid hovteatern i Hannover. Han ägde ej brödernas suveräna teknik men var genom yttre och inre betingelser en lysande framställare av det klassiska dramats unga hjältar och senare av dess stora karaktärsroller. Bland hans skapelser märkas Hamlet, Kung Lear, Marcus Antonius i »Julius Cæsar», Richard III, Shylock i »Köpmannen i Venedig», Nathan den vise, Faust, Egmont och Wilhelm Tell. D. var 1823—28 g. m. operasångerskan Wilhelmine Schröder-D. (se denna). G. K-g. 3) Philipp E d u a r d D., den föregåendes bror, skådespelare, teaterledare och teaterhistoriker (1801—77), var 1819—34 anställd vid kungl. operan i Berlin men förlorade sin beundrade baritonröst och övergick 1835 till talscenen, där hans sällsynta tekniska säkerhet förskaffade honom en aktad ställning först vid kungl. teatern i Berlin till 1844, därefter vid hovteatern i Dresden, där han 1844—46 också dokumenterade sig som en utmärkt regissör. Han ledde 1852—70 på ett mönstergillt sätt hovteatern i Karlsruhe. Bestående värde äger D:s livsverk »Geschichte der deutschen Schau-spielkunst» (5 bd, 1848—74, ny uppl. 1929) och stort intresse hans övriga teaterhistoriska och — 227 — — 228 —