DIAKONI omfattande kyrkotukten. Den kristliga kärlek, som i diakonernas arbete fann sitt uttryck, var också en av de kraftigaste orsakerna till kristendomens stora utbredning. — Även sedan den kristna kyrkan blivit statskyrka, kvarstod diakonämbetet, och dess innehavare blevo allt talrikare, men samtidigt började man ta det allt lättare med de personliga kvalifikationerna. Invigningen ansågs meddela en outplånlig karaktär (jfr Character indelebilis), som uppvägde ev. brister i den invigdes personlighet. Diakonerna blevo alltmer biskopens och presbyterernas liturgiska assistenter. Ss. sådana finnas de än i dag i den österländska kyrkan. I den västerländska kyrkan förlorade diakonämbetet alltmer sin betydelse, ju mer kulten genom läran om mässoffret (se d. o.) blev prästens ensak. Av det ursprungliga dia-konatet återstod snart icke mera än namnet, och de som buro det voro mera hjälppräster än verkliga tjänare på kärlekslivets område. — Under medeltiden utövades församlingens kärleksverksamhet företrädesvis inom anstalter och organisationer, ss. kloster, hospital, hel-geandshus och välgörenhetsordnar. — Efter reformationen sökte man här och var återuppliva det ursprungliga diakonatet, utan att dessa ansträngningar synas ha krönts med större framgång. Först i samband med väckelserna under förra delen av 1800-talet återuppstod den kyrkliga d. i sin ursprungliga form, och diakonatet blev åter en personlig kallelsegärning i kyrkan. Banbrytare är J. H. Wichern (se denne), och hans »Rauhes Haus», grundat 1833 vid Hamburg, blev den första anstalt i nyare tid, som utbildade tjänare i det ursprungliga diakonatets anda. Efter 1845 uppstod den ena anstalten efter den andra i Tyskland; 1929 funnos där 20 anstalter med 3,750 bröder. — I Sverige grundades Sv. diakonanstalten (se d. o.) 1898. I Norge grundades det norska diakonhemmet i Oslo 1890, och dess 160 bröder ha funnit anställning å sjukhus, fängelser och försörjningsinrättningar runt om i landet. 40 st. inneha befattning ss. klockare. I Danmark finnas två diakonanstalter, en vid kolonin Filadelfia (Dianalund, vid Köpenhamn), grundad 1898, med o. 40 bröder och Indre Missions Diakonihöjskole i Aarhus, grundad 1920, med över 100 bröder. Finland erhöll sin diakonanstalt i Sordavala 1902, men efter kriget har diakonutbildningen måst inställas, och de utbildade bröderna tjäna under ledning av Finska kyrkans inre missionssällskap. Kvinnan har i alla tider varit utestängd från ordets ämbete, men redan från kristendomens begynnelse har de hjälpande händernas ämbete varit för henne både tillgängligt och eftersökt. Redan i N. T. nämnas många tjänande systrar vid namn, t. ex. Febe (se denna). Plinius d. y. talar i ett brev (o. 110 e. Kr.) om 2 diakonis-sor, som underkastats förhör. De Apostoliska konstitutionerna (se d. o.) ha bevarat åt oss den bön, som redan i 2:a årh. användes vid diakonissinvigningar. I vår kyrka är denna bön ännu i bruk vid liknande tillfällen. Dia-konissornas uppgifter voro desamma som diakonernas, och dessutom biträdde de vid kvinnliga katekumeners undervisning och dop. Även det kvinnliga diakonatet gick under liknande förhållanden som det manliga småningom sin undergång till mötes. Efter 500-talet nämnes det icke vidare i Västerlandet, och om det också i österns kyrka bibehöll sig ända in i 12 :e årh., så försvann det småningom även där. I kyrkans historia möta vi den kvinnliga d. i dess församlingsmässiga form åter först efter reformationen, men då inom den katolska kyrkan. Fransmannen Vincent de Paul (d. 1660) är känd som skapare av en orden (se Bar m-härtiga systrar), vars talrika systrar ägnat sig åt behövande medmänniskors vård. I den evangeliska kyrkan blev T. Fliedner (se denne) den, som återupptog den kvinnliga d. Han grundade 1836 i Kaiserswerth den dia-konissanstalt, som än i dag är den ledande anstalten inom den luterska kyrkans d. Efter Kaiserswerth-typen uppstodo snart anstalter i Strassburg, Berlin, Paris, Jerusalem, Smyrna m. fl. ställen. I Sverige grundades Sv. diako-nissanstalten (se d. o.) 1851. Av Ebba Boström (se denna) grundades 1882 Samariterhemmet (se d. o.), som 1930 har 96 invigda diakonissor samt 133 församlingssystrar (se d. o.). — I Härnösand grundades 1912 diakonissanstalten Vårsta, som har 44 systrar, och 1923 tillkom Bräckö-anstalten i Göteborg med 32 systrar. Även Sv. baptistsamfundet har egen diakoniss-verksamhet med hem i Stockholm (invigt 1928), vidare märkes metodistkyrkans i Sverige dia-konissinst. Betaniastiftelsen (se d. o.). Danmark har 3 anstalter för utbildning av diakonissor, Diakonissestiftelsen i Köpenhamn, grundad 1863, med 420 systrar (1930), S:t Lukasstiftelsen (Köpenhamn), som 1900 ordnades som diakonissanstalt och har 189 systrar, samt kolonin Filadelfia med 69 systrar. Norges 2 diakonissanstalter äro Lovisenberg vid Oslo, grundad 1868, med 575 systrar, och anstalten i Bergen, grundad 1918, med 56 systrar. Finland har icke mindre än 4 diakonisshus, ett i Helsingfors, grundat 1867, med 286 systrar, ett i Viborg, grundat 1869, med 106 systrar, ett i Sordavala, grundat 1894, med 220 systrar, samt ett i Uleåborg, grundat 1896, med 190 systrar. — Litt.: J. Melander, »Tro — 245 — — 246 —