DIALYPETALÆ av oxidation till aloxantin. D. utdriver kolsyra ur alkalikarbonat. Lj. Dialype'talæ, grupp av fam. i det av Brong-niart (1843) uppställda växtsystemet, motsvarande avd. Archichlamy'deæ i det moderna Englerska systemet. O. Gz. Dialy's (grek. dia'lysis, till dialy'ein, upplösa), är en inom kolloidkemien (se d. o.) använd metod för att skilja i vatten lösta kol-loider el. för att befria en kolloidal lösning från lösta föreningar. D. infördes av Graham 1861 och bygger på att vissa membraner, ss. kollodium, pergamentpapper och en del djurhinnor, kvarhålla kolloidala ämnen men genomsläppa ämnen, som bilda äkta lösningar. Dialysator är den apparat, som användes för d. Den består i sin ursprungliga form av en flaska, vars botten ersatts med en halv-genomtränglig membran och som är nedsänkt i en skål innehållande lösningsmedlet. Numera användes bekvämt säckar el. hylsor av kollodium el. pergament som dialysatorer. Lj. Dialy'sförfarande, Abderhaldens, metod för påvisande på ett tidigt stadium av havandeskap, kräfta o. a. sjukdomar; har ännu ej visat sig fullt användbar och tillförlitlig i praktiken. Den grundar sig på det genom djurförsök fastställda förhållandet, att efter injektion av organäggvita uppträda i djurkroppen enzym, som äro specifikt inställda på nedbrytandet av den insprutade äggvitan. Wk. Dialy't, fotografiskt objektiv (se d. o.), sammansatt av flera linser, vilka ej äro sammankittade utan fristående från varandra. A. Sv. Diamagneti'sm, egenskap hos vissa kroppar att bortstötas av en stark magnetpol. Till dessa, de s. k. diamagnetiska kropparna, höra främst vismut, grafit, antimon, guld och silver. Fenomenet upptäcktes 1778 men studerades ingående först 1845 av Faraday. A. B. L. Diama'nt (mlat. di'amas, gen. -antis, ytterst grek. ada'mas, gen. -antos, stål, varav äldre nsv. adamant, diamant), förr även och ännu i poet, stil d e m a n t. 1) Ädelsten, mineral med kemiska sammansättningen rent kol i kristalliserad form; den reguljära oktaedern är dess grundform med kombinationer av olika art, rombdodekaeder, triakisoktaeder, hexakisoktaeder samt tetra-kishexaeder, men dessutom finnas även tetrae-der och kombinationer därav. D. har en mycket fullständig klyvbarhet efter oktaederns ytor. — D. förekommer mest som väl utbildade svävande kristaller, ofta med buktiga ytor, så att de få en mer el. mindre rundad form, mera sällan derb i stråliga el. korniga aggregat (bal-las-d., bort och karbonados, se nedan). — D. är olöslig i vanliga lösningsmedel; vid upp hettning i luft el. syrgas förbrinner den till kolsyra samt oxideras av smält salpeter och en blandning av kaliumbikromat och svavelsyra D:s eg. vikt är 3,50—3,52, dess hårdhet är mycket stor, 10 på hårdhetsskalan, mycket större än hos något annat ämne (närmast komma kristalliserad bor och kiselkarbid el. karborun-dum). D. är färglös och vattenklar men företer ofta färgnyanser av olika art, vanl. i gulaktig, gråaktig el. blåaktig, blåvit (högst värderad) färgton; starkare färg i blått, grönt, gult, rött el. svart är mera sällsynt. D:s pulver är grått, även om det härrör från färgade stenar. — De optiska egenskaperna hos d. ge den dess värde som ädelsten, dess genomskinlighet och klarhet är dess s. k. vatten, dess färgspel och glans dess s. k. eld. En d. av klaraste vatten och livligaste eld har ett mycket stort värde. — D:s genomskinlighet är större än någon annan ädelstens, liksom dess glans; detta beror på d:s starka ljusbrytning, 2,4078 för rött ljus och 2,4652 för violett, varför dess färgspridning, dispersion, blir mycket stor, O,o5s, vilket endast överträffas av mineralet titanit. D. har sin väsentliga betydelse som ädelsten (se d. o.), och för detta ändamål slipas den så, att dess optiska egenskaper framträda med så kraftig effekt som möjligt. De vanligaste sätt, varpå en d. slipas, äro 1) ss. briljant (se d. o.), 2) ss. rosensten el. rosett med en plan basyta, varöver en fasetterad pyramid höjer sig, och 3) ss. taffelsten med avskurna fyrsidiga dubbelpyramider, i regel utan fasetter. —■ För slipningen sönderdelas d. efter klyvningsytorna, vilka med fördel bilda utgången för briljantslipningen. Slipningen sker medelst d:s eget pulver, så att ytorna anläggas genom att tvenne diamanter gnidas mot varandra, medan finslipningen sker medelst roterande slipskivor, som innehålla diamantpulver. Allt avfall och alla splittror vid bearbetningen tillvaratagas noggrant för att vidare användas som slip- och polermaterial. Vid slipningen infattas d. i hylsor av mjuk metall-lege-ring, och slipningen sker med största precision. Genom noggrann beräkning av d:s ljusbrytning har man t. ex. för den ideala briljanten funnit vinklar, som avvika från oktaederns räta, så att vinkeln vid rundisten (mitten) är 79° 47', i paviljongen 102° 40' och på kronan 97° 46'. Genom slipningen förminskas ofta stenen ganska avsevärt, stundom ända till hälften av dess urspr. vikt; större stenar klyvas ofta till flera mindre. Det är först ge- Idealt slipad briljant. — 255 — — 256 —