DIALURSYRA gång är en av orsakerna till namnet d. t. En annan orsak ligger i framhävandet av alla teologiska utsagors paradoxala karaktär, men det blir i grunden icke fråga om en religiös utan om en metafysisk paradoxalitet: teologiska satser kunna endast formuleras därigenom att motsägande begrepp förbindas med varandra. Man anknyter till Kierkegaard, vilken framstår som en av riktningens profeter. Likaledes betonar man gärna sin anknytning till reformationen, varvid dock är att märka, att denna anknytning långt mera gäller Calvin än Luther. — Till belysning av d. t:s framträdande må framhävas, att vissa centrala religiösa motiv, vilka under de närmast föreg. årh. varit starkt tillbakaträngda, nu göra sig gällande med ny styrka. Därvid bli emellertid dessa motiv hävdade med en viss påtaglig ensidighet samt på ett teologiskt sett otillfredsställande sätt omböjda i metafysisk riktning. Det starka patos, som uppbär riktningen, har emellertid givit den ett inflytande, som varit eggande och kritiskt stimulerande i vida kretsar, även utanför skolans egna råmärken. Vad det direkta inflytandet beträffar, har detta utanför Tyskland och Schweiz varit starkast i Danmark och Holland. Inom sv. teologi var redan före d. t:s framträdande en uppgörelse av mindre ensidig karaktär med 1800-talsteologien i full gång. D. t. är i själva verket ett symtom bland många andra på den förvandling, det teologiska tänkandet håller på att undergå i nutiden. G. E. H. A. Dialektlitteratur. Efter uppkomsten och utformandet av ett lands gemensamma språk, riksspråket, får detta i regel användning för litterär framställning av olika slag. Parallellt härmed ha emellertid på flera håll framkommit litterära verk, för vilka förf, använt någon orts speciella bygdemål (dialekt). Ju större ett dialektområde är, desto lättare har dess litteratur möjlighet att göra sig gällande. Så har t. ex. plattyskan, tack vare framstående förf. (K. Groth, F. Reuter m. fl.), kommit att spela en betydande roll. I Danmark har den jylländska dialekten av diktare sådana som S. S. Blicher och J. Aakjær framgångsrikt använts som litteraturspråk. — Sverige har f. n. en ganska rikhaltig d. Romantik och realism ha var på sitt sätt gynnat dess uppkomst, den förra genom att hävda det nationellas och fä-derneärvdas betydelse, den senare genom sitt krav på konkret och levande verklighetsskildring. Hos ett flertal av våra förf, förekomma starka inslag av dialekt i riksspråket, särsk. i folklivsskildringar. I bygdemålen ha f. ö. såväl diktare som språkmän funnit en rikt flödande källa för riksspråkets förnyelse och tillväxt. Utom det rent litterära syftet har d. stor betydelse såväl språkligt som kulturhistoriskt, icke minst i en tid, då de olika orternas säregna målföre likaväl som deras karakteristiska seder och bruk hålla på att sjunka i glömska. — Ss. framstående sv. dialektförf. kunna nämnas F. A. Dahlgren och G. Fröding (Värmland), A. Bondeson (Halland), L. Ricksson (»Jeremias i Tröstlösa», Närke), A. Heden-stierna (»Sigurd», Småland), H. Wranér och N. L. Olsson (Skåne). A. Noreen, »Vårt språk», 1 (1903) innehåller en utförlig bibliografi över d. D. R. Dialektologi', vetenskapen om dialekterna, landsmåls- el. bygdemålsforskning. Diale'mma, den feberfria mellantiden vid en febersjukdom. Dialla'g, miner., se Pyroxenmineral. Dialle'll (grek. dia'llelos), log., äldre, fast ännu hos Kant bruklig beteckning för cirkelbevis (se Bevis), liksom för cirkeldefinition (se D e f i n i t i o n). A. N. DiallyTmalony'lkarbami'd, farm., se D i a 1. Dialog [-lå'g] (grek. dia'logos, eg. särskiljande, utredning; jfr Dialekt), samtal mellan två el. flera personer; samtal som litterär konstform (i sht i dramat). DiaTogus creatura'rum (lat., kreaturens samtal), titeln på en från senare medeltiden härstammande didaktisk folkbok, i vilken såväl Ur »Dialogus creaturarum»: Samtal mellan salamandern och hydran. »kreaturen», djur av olika slag, som ock alla-handa naturföremål uppträda som personer med mänskliga tankar och sysselsättningar, förande dialoger, i vilka hälsosamma exempel och lärorika råd framföras. Någon förf, är icke känd, och D. c. torde i huvudsak vara en kompilation ur allahanda äldre skrifter. Om bokens betydelse i den sv. boktryckarkonstens historia, se Boktryckarkonst, sp. 437. Ett fotolitografiskt avtryck av uppl. 1483 utgavs 1883. C. Dialo'npuder, farm., se D i a c h y lo n. Dialu'rsyra, oximalonylurinämne, oxibarbi-/NHCCX tursyra OC^ /CH(OH); kristalliserar i XNH-COZ färglösa prismer, som i luft rödfärgas på gr. — 253 — — 254 —