DIFFERENTIELL PSYKOLOGI dagarna 1720 och 1723 inom adeln tillsatt tillfälligt utskott huvudsaki. för underhandlingar med de ofrälse om av dem påyrkade jämkningar i adelsprivilegierna av 1719. S. Bsn. DifferentieTl psykologi', av W. Stern (se denne) införd beteckning å den gren av psykologien, som behandlar själsliga olikheter mellan individerna, vare sig dessa bero på arv el. miljö, ålder, kön, ras etc., och i senare årtionden även kvantitativ bestämning av dylika egen-skapsgrader och deras inbördes sammanhang med hjälp av prövningsmetoder (i England och U. S. A. psychology of individual differen-ces). Jfr Psykologi. G.A.J. Differentie'ring, eg. iakttagande el. bestämmande av skiljaktigheter mellan samhöriga el. urspr. likartade ting; även uppkomst av dylika skiljaktigheter, inom biologien särsk. beträffande den omvandling, som urspr. likartade, neutrala celler el. vävnader undergå för att bli lämpade för en viss bestämd funktion. H. W. Differe'ra (lat. diffe'rre), vara olika, avvika. Diffici'1 (fra difficile), eg. svår, besvärlig; numera vanl. kinkig, svår att göra till lags. Difflu'gia, ett till klass rotfotingar (se d. o.) hörande urdjurssläkte, som har ett päron-formigt el. mera rundat, vanl. av hopkittade sandkorn bestående skal. Genom dettas mynning sträcker djuret ut sina fingerformade skenfötter (se d. o.). 7—8 arter förekomma i stillastående sötvattensamlingar. H. W. Diffraktion [-Jo'n], fys., böjning av ett vågsystem (av t. ex. ljus- el. ljudvågor), som uppkommer vid en avskärmande kropp, varigenom en skarp avgränsning av vågsystemet (»skugga») ej kan erhållas. Av särsk. stor betydelse är ljusets d., vilken förorsakar större el. mindre avvikelser från den geometriska optikens lagar. Ss. ex. på fenomen, som bero på ljusets d., kunna nämnas de vid solen och månen stundom uppträdande gårdbildningarna (böjning vid ispartiklar el. vattendroppar i atmosfären) el. de ljusstrimmor, som uppkomma, när man genom ett tygstycke el. med halvslutna ögon betraktar en ljuspunkt mot mörk bakgrund (t. ex. en gatlykta), o. s. v. Man plägar indela böjningsfenomenen i Fresnelska och Fraunhoferska. De förra karakteriseras därav, att ljuskällan och den avböjande skärmen äro belägna på ändligt avstånd, medan vid de senare desamma äro oändligt avlägsna, d. v. s. i detta fall användas parallella strålar. D. uppträder i allm. vid en skärm el. en fri öppning, då dessa icke äro mycket stora i förhållande till våglängden hos det infallande ljuset, men kan även uppkomma vid kanten av en stor skärm. Våglängden hos det använda ljuset är bestämmande för böjningsfigurernas utseende, och särsk. enkelt blir detta vid belysning med enfärgat ljus. Användes vitt ljus, erhålles en överlagring av färgade fransar, diffraktionsfärger. Sålunda uppstår, då homogent ljus (t. ex. från en koksaltlåga) passerar förbi kanten av en stor skärm, icke en skarpt avgränsad skugga utan en serie med kanten parallella, omväxlande ljusa och mörka fransar på gränsen mellan skuggan och det belysta området. Får ljuset passera genom en spalt, erhålles på samma sätt icke e n spaltbild utan en serie bilder, åtskilda av mörkare partier, varvid avståndet mellan fransarna är beroende dels av våglängden, dels av spaltbredden. Särsk. starkt framträdande bli dessa inter-ferensfenomen, då flera parallella, ekvidistanta spalter finnas, vilket kan åstadkommas genom ritsning i glas el. metall. Man erhåller sålunda ett böjningsgitter el. böjningsgaller (se Gitter). Karakteristiskt för ett gitter är framför allt avståndet mellan ritsorna, gitterkonstanten, som bestämmer interferensfransarnas inbördes lägen, samt totala antalet ritsor, vilket är avgörande för interferensbildernas ljusstyrka. Användes mångfärgat ljus, erhålles ett spektrum (diffraktionsspektrum, böj ningsspektrum), som kännetecknas därav, att avståndet mellan spektrallinjerna är direkt proportionellt mot våglängden, och därför även kallas normalspektrum, till skillnad från refraktionsspektra, vid vilka någon så enkel relation ej finnes. D. är av stor betydelse för teorien för de optiska instrumenten; genom densamma är upplösningsförmågan t. ex. för en kikare el. ett mikroskop begränsad. — Beträffande röntgenljusets d. och gitter för iakttagande av densamma se Kristallstruktur och Rymdgitter. — De i samband med ljusets d. uppträdande fenomenen studerades redan i mitten av 1600-talet av Grimaldi, men först genom Fresnel erhölls en tillfredsställande förklaring. Den elementära Fresnelska teorien byggde på Huyghens’ princip (se d. o.). Bland dem, som medverkat till klarläggandet av dessa frågor, märkas vidare Fraunhofer, Young, Schwerd, Kirchhoff m. fl. N. B-e. Diffunde'ra (lat. diffu'ndere, av di-, isär, och fu'ndere, sprida o. d.), sprida (sig) åt skilda håll. Jfr Diffusion. Diffu's (lat. dif fu'sus), utbredd, spridd, ej skarpt begränsad; alltför omständlig, oklar, virrig. — Diffust ljus, se Diffusion 1). Diffusion [-fo'n] (jfr Diffundera). 1) Fys. D. kallas inom optiken ljusets oregelbundna reflektion el. spridning (diffus reflektion). Man särskiljer 2 arter av d., allteftersom ljusets återkastning sker vid ytan av en kropp el. i dess inre. Den förra uppkommer — 335 — — 336 —