DIOCLETIANUS Europa och Asien. Del mest karakteristiska för D. var, att underkäkens främre del var böjd nedåt och försedd med 2 kraftiga nedåt-böjda huggtänder. I överkäken saknades betar. D. giga'nteum var ett av de största landdäggdjur, som någonsin levat. H. W. Di'nslaken, stad i n. Rhenprov. (Tyskland), o. 15 km. n. om Duisburg; 25,075 inv. (1925). Staden har valsverk och garverier samt fabrikation av cigarrer, lack, fernissa m. m. O. Ts. Dinter, Gustav Friedrich, tysk pedagog (1760—1831), studerade teologi och filosofi i Leipzig, var därefter dels präst, dels lärare och ledare för olika undervisningsanstalter; från 1816 verkade han i Königsberg ss. chef för Ostpreussens skolväsen och prof, vid univ. i pedagogik och teologi. D:s största betydelse ligger i hans medverkan vid införandet av Basedows och Pestalozzis (se dessa) pedagogiska tankar i folkskoleundervisningen. Här arbetade han i sht på att utveckla katekisationens (se d. o.) teknik, både genom sin egen undervisning och genom sina teoretiska arbeten i denna riktning (»Die vorzüg-lichsten Regeln der Katechetik», 1802; jfr även »D:s Leben von ihm selbst beschrieben», 1829). »Ausgewählte Schriften» utg. av F. Seidel (2 bd. 1880—81). — Litt.: A. Schultz, »G. F. D.» (1908). V.K-r. Dio Cæsare'a, nu Saffürije, av Josefos kallad Seoforis, stad i s. Galiléen, 5 km. n. v. om Nasaret. D. C. befästes och förskönades av Herodes den store och Herodes Antipas, var en tid Galiléens huvudstad med livligt utvecklad handel. D. C. ägde talrika synagogor och blev en religiös centralpunkt, då Rabbi Juda, Misch-nas (se d. o.) samlare, bosatte sig där. G. Bsm. Dio Ca'ssius el. Cassius Dio C o c c e-j a n u s, grekisk historieskrivare (o. 155—235 e. Kr.), bördig från Nicæa i Bithynien, kom vid 40 års ålder till Rom, där han snart beklädde höga ämbeten (2 gånger konsul), var efter 229 bosatt i sin fädernestad. Bland D. C:s’ skrifter märkes hans romerska historia (»Ro-maike historia») i 80 böcker, omfallande tiden från Aeneas’ ankomst till Ilalien till 229 e. Kr. Detta verk, av vilket vi i huvudsak äga kvar böckerna 36—60 (68 f. Kr. — 47 e. Kr.), är en av de bästa och rikaste källorna till den romerska historien; framställningen är livfull, ibland t. o. m. av dramatisk verkan. Utg. av U. P. Boissevain (4 bd, 1895—1926). W.N. Dio Chryso'stomus, se Dion frånPrusa. Diocletia'nus (trol. latiniserad form av det grekiska namnet Diokles), Gajus Aurelius V a 1 e r i u s, romersk kejsare, bördig från II-lyrien (o. 243—316 e. Kr.), enl. uppgift son till en frigiven. Efter avancemang inom hären ut ropad till imperator av det högre armébefälet vid kejsar Numerianus’ död 284, blev D. 285 efter mordet på Carinus (se denne) erkänd ss. hela rikets herre. Viljekraftig och intelligent, snillrik organisatör samt utrustad med sällspord förmåga att böja människor under sin vilja, är D. en av Roms mest betydande regenter. Inseende omöjligheten för e n man att styra och försvara det vidsträckta riket, delade han makten med sin vapenbroder Maximianus (se denne), som med titel först av cæsar, därpå (från 286) av augustus fick västern på sin lott, medan D., likaledes kallad augustus, förbehöll sig östern. Något senare (293) togo båda var sin yngre medregent, Galerius och Constan-lius Chlorus, med något underordnad ställning och titeln cæsar (»underkejsare*). Var och en av dessa 4 regenter, genom giftermålsförbin-delser förenade till en dynasti, fick en riksdel att förvalta, D. (ss. äldste augustus den obestritt ledande) Orienten med huvudstaden Nikome-deia, Maximianus Italien, Rætien, Spanien och Afrika med huvudstad i Milano, Galerms Balkanhalvön (utom Trakien, som tillföll D.) och Donauprovinserna med residens i Sir- mium (nu Mitrovitza) och Constantius Gallien och Brilannien med härläger i Trier och York. Riksenheten förblev dock oantastad; lagar och förordningar utfärdades i alla regenter-nas namn. Meningen var, att de 2 augusterna efter vissa (antagl. 20) års regering skulle avgå och efterträdas av cæsarerna, som i sin tur genom adoption hade att utse nya cæsarer, ett system, varigenom D. trodde sig kunna skapa en fast tronföljd och förhindra strider vid kejsarskiftena. Han misstog sig dock häri; nya strider om makten började omedelbart efter hans egen tronavsägelse. Mera statsman än fältherre, har D., som visserligen med framgång (tack vare ett av D. reformerat härväsen) bekämpade rikets yttre fiender (galler, britter, perser, egypter), sin största historiska betydelse ss. den store återuppbyggaren av riket, vilkens reformer spåras i hela den följ, samhällsutvecklingen. Efter persiskt-orientaliskt mönster gjorde han kejsaren till oinskränkt självhärskare, vilken, skrudad i österländsk praktdräkt, hälsades ss. »herre och gud» (do'minus et deus) med knäfall och kyssande av purpurmantelns fåll. Han kallade sig — 393 — — 394 —