DIONYSISK traditionen Atens förste biskop, vars skrifter (»Peri tes uranias hierarchias», »Om den himmelska hierarkien», »Peri theion onomaton», »Om de gudomliga namnen», m. fl., utg. i Migne, »Cursus patrologiæ completus», ser. græca, 3, 4) bära stark prägel av nyplatonsk och kristen mystik; de stodo i högt anseende och citerades ofta jämte bibeln. Emellertid har det visat sig, att dessa skrifter alla äro understuckna, sannolikt tillkomna först flera årh. senare. W. N. Diony'sisk, eg. adj. till Dionysos (se d. o.); i överförd användning: livsberusad o. d. Diony'siska tideräkningen el. era n, även kallad den kristna eran, se D i o n y-sius Exiguus. Diony'sius, påve 258—67, blev genom kejsar Gallienus’ (se denne) toleransedikt i tillfälle att åter ordna förhållandena i den romerska kyrkan efter de föregående förföljelserna, angrep Dionysius Alexandrinus (se denne) i en kristologisk lärofråga och visade därmed Roms önskan att sitta inne med läroauktoritet i förhållande till andra biskopsstolar. S. N. Diony'sius (Diniz), kallad el justo (den rättvise) el. el labrador (jordbrukaren), konung av Portugal (d. 1325). Under hans regering (1279—1325) började Portugals upp-blomstring, sedan riket befriats från morernas välde. D. hävdade konungamaktens intressen gentemot kyrkan; han bannlystes, men genom tre konkordat (1289—91) reglerades förhållandena till rikets fördel. D. ägnade stor omsorg åt åkerbruk, bergsbruk och handel; under hans regering tillväxte även den portugisiska flottan och börjades de företag mot den afrikanska kusten, som under slutet av medeltiden så storartat skulle fullföljas. 1290 grundade D. ett univ. i Lissabon. Han var även litterärt verksam. /. A. Diony'sius Alexandri'nus (D. d e n store), biskop (död 265), lärjunge till Origenes, ledare för kateketskolan i Alexandria, biskop där 247. Ehuru biskop under en synnerligen svår tid (pest och partistrider härjade staden, och själv blev D. fängslad under såväl den decian-ska som den valerianska förföljelsen), lade D. A. grunden till Alexandrias kyrkopolitiska ledarställning. Han fördömde sabellianerna (se d. o.), varmed striden mot dem ansågs i huvudsak avgjord; ang. en kristologisk fråga angreps han av påven Dionysius (se denne). I frågan om Roms primatanspråk motsatte han sig detta, men erkände dess kättardop. S. N. Diony'sius exi'guus (D. den lille), munk i Rom (död mellan 540 och 560), uppställde begynnelseepoken i vår nu använda tideräkning (den kristna eran). Han utgick därvid från de antagandena, att Kristus dog i sitt 31 :a levnadsår och att hans uppståndelse på påskdagen skulle ha inträffat 25/3. Då påskdagen efter 532 julianska år (28 X 19) åter inträffar på samma datum och påsken enl. den diokletianska eran (se d. o.), som brukades på D. e:s* tid, inträffade 25/3 279, skulle Kristus sålunda vara född år 279—532—31 =—284 enl. den diokletianska eran, vilket år D. e. därför föreslog ss. begynnelseår i den kristna tideräkningen. Ch. Diony'sos (grek. Dio'-, sannolikt »Zeus’ son») el. B a k c h o s (lat. Bacchus), grek, myt., »vinets gud», son av Zeus och Semele (se denna). D. är, enl. allmänt omfattad åsikt, en från Tra-kien invandrad gudom, vars dyrkan icke utan motstånd (se Lykurgos och Pentheus) utbrett sig i Grekland i början av historisk tid. Utmärkande för D:s’ kult är orgiasmen, firandet av gudens orgier (se d. o.) med vild, till förryckthet stegrad hänförelse, i det hans dyr-kare (mest kvinnor), backanter, menader, thy-iader (se d. o.), medelst dans och larmande musik, trol. även genom rusdrycker försatte sig i ett tillstånd av extas (grek. e'kstasis, eg. »utträdande över sig själv») för att shxtl. nå det högsta målet, fullhet av gudomen (grek. enthusiasmo's), i vilket syfte de även sönder-sleto djur, som representerade guden, slukade deras kött rått — en sakramental måltid — samt svepte sig i deras fällar. Denna typiska form av primitiv mystikreligion, föga överensstämmande med helleniskt kynne, spred sig ss. »en psykopatisk massepidemi» (M. P. Nilsson) över hela Grekland, tills den vid mötet med sin motpol, den apollinisk-delfiska lagreligionen, upptogs av denna, som dämpade orgiasmens vildhet och å sin sida undfick ett ferment av lyftning och inspiration. D. trädde vid Apol-lons sida i Delfi, vars helgedom i sitt ö. gavelfält visade Apollon och muserna, medan det v. var prytt med bilder av D. och hans menader. — Urspr. är D. en fruktbarhetsgud i vidsträcktare bemärkelse, varom den i hans kull ofta förekommande fallossymbolen (se F a 1-1 o s) samt åtskilliga av hans heliga djur (tjur, hjort, bock, åsna) bära vittne. Då han ss. sådan särsk. tagit sig an vinodlingen, har han, ehuru först i andra hand, blivit vinets gud, en glädjebringare och sorgeskingrare (Lyai'os), i likhet med Demeter (se denna), vilkens apostel Triptolemos motsvaras av den dionysiske Ika-rios (se denne), en civilisationens utbredare, vars världserövrande triumftåg efter Alexander den stores tid utsträcktes ända till Indien. Ss. vegetationsgud är D. en död och återuppstån-den gud med anknytning dels till dödskulten (backiska motiv möta därför ofta i sarkofagreliefer), dels till mysterierna, där han dyr- — 403 — — 404 —