DIPLOMATI under 1600-talets senare del diplomatiken (se d. o.) som historisk hjälpvetenskap grundats. E. Benzelius (se denne) hade planer i denna riktning i början av 1700-talet. I Danmark påbörjade historikern J. Langebek vid 1700-talets mitt uppläggningen av ett danskt d., vilket dock aldrig nådde tryckning; hans samlingar, kända under namnet Langebeks d., förvaras nu i danska riksarkivet. Något senare togo de sv. planerna på ett d. fastare form. Langebeks lärjunge och vän N. R. Brocman (se denne), som beledsagat den danske forskaren på dennes arkivresor, gjorde betydande samlingar (4 bd av hans planerade »Opus diplomaticum sviogothicum» förvaras i Riksarkivet), sökte erhålla statsanslag till ett d., men utan framgång. Under 1770—80-talen gjorde E. M. Fant och C. G. Nordin förarbeten till ett d., vilka dock ej gåvo större resultat. I Danmark hade Thorkelin 1786 utgivit det bristfälliga »D. Arna-Magnæanum». Först i 1800-talets förra del blevo planerna på ett omfattande d. verklighet i Sverige och Norge, medan i Danmark ingen motsvarighet för hela landets vidkommande såg dagen. 1829 utgavs bd 1 av »D. suecanum. Svenskt d.», av J. G. Liljegren, omfattande en kronologisk serie av urkunder till Sveriges historia fram till 1285, hopsamlade från olika håll efter en 1827 tryckt plan. Liljegrens verk har fortsatts av B. E. Hildebrand och senare av Riksarkivet genom E. Hildebrand och S. Tunberg; det har förts fram till 1355. Därjämte har en senare serie, omfattande tiden från 1401, sedan 1875 utgivits av C. Silfver-stolpe och därefter K. H. Karlsson. Även d. rörande lokalt begränsade områden ha utgivits: »D. dalekarlicum» (för Dalarne) av C. G. Krö-ningssvärd och J. H. Lidén (3 bd, suppl., 1842 —53) och »D. diæcesis lundensis. Lunds ärkestifts urkundsbok» av L. Weibull (bd 3—5, 1900—21). — I Norge hade ett motsvarande verk planerats under 1820 talet, men först 1847 började »D. norvegicum» utgivas, vilket f. n. omfattar 18 bd; här äro dock icke diplomen ordnade kronologiskt genom hela samlingen, utan i varje bd för sig. — Även för Island och Färöarna finnas liknande samlingar. — I Danmark har d. ersatts av det av K. Erslev m. fl. utg. »Repertorium diplomaticum regni danici mediævalis», en förteckning med utdrag ur medeltidsbreven. Dessutom ha mindre d. utgivits: »D. Christierni primi» (1856), »Kjö-benhavns D.» (8 bd, 1872—87) m. fl. I Finland utgives »Finlands medeltidsurkunder». — Motsvarande verk finnas i stor mängd från de flesta europeiska länder, men namnet d. är mindre brukligt. För Sveriges historia viktiga äro t. ex. »Urkundenbuch der Stadt Lübeck», »Hanserecesse» och »Hansisches Urkundenbuch», »Mecklenburgisches Urkundenbuch». l.A. Diplomati', den statliga verksamhet, som har till uppgift att upprätthålla ett lands politiska kontakt med främmande stater. I mera speciell betydelse är d. konsten att realisera ett lands utrikespolitiska program. Med ordet d. plägar man även beteckna själva den yttre organisation, medelst vilken ifrågavarande verksamhet utföres. Den diplomatiska konsten hade skickliga utövare redan under forntiden, t. ex. bland romarna. Under medeltiden an-sågos venetianska och påvliga diplomater vara mästare i d.; eljest var det vid denna tid jämförelsevis ont om skolade sändebud. Seden att hålla fasta beskickningar vid främmande hov uppkom i Italien och upptogs därifrån av Spanien och Frankrike. Från tiden för westfaliska freden 1648 blev seden allmän, och därmed skapades bättre förutsättningar för uppkomsten av en yrkes-d. Själva den westfaliska fredskongressen hade en ofantlig betydelse för utvecklingen av de diplomatiska formerna. Bland de stater, som bäst lyckades organisera sin. d., märkes främst Frankrike under Richelieu och Ludvig XIV. Den franska d. blev ett föredöme för övriga stater, och franskan undanträngde latinet ss. det speciella diplomatspråket. Under 1700-talet ställde den s. k. kabinettspolitiken stora krav på yrkesdiplomatien. De metoder, som användes, utmärkte sig ofta för en viss frihet från skrupler; främmande diplomaters intrigspel i vårt eget land under frihetstiden är endast ett ex. bland många. Betecknande för dessa äldre tider är den stora roll, man tillmätte de yttre formerna, med därav följande invecklade ceremoniel och ständiga rangtvister. Den föga salongsmässiga ton, som stundom brukades av franska underhandlare på den stora revolutionens och Napoleons tid, ej minst av Napoleon själv, verkade chockerande på diplomaterna av gamla skolan. I stort sett har emellertid yttre förbindlighet och etikettväsen ända till senaste tid varit kännetecknande för d., även om ceremonielen förenklats. Den av kongresserna i Wien 1815 och Aachen 1818 genomförda klassifikationen av sändebuden i 4 rangklasser (se Beskickning) har på ett lyckligt sätt löst rangfrågan. Wienkongressen 1814—15 är i betydelse jämförlig med den westfaliska, men den var ett smidigare diplomatiskt instrument än den sistnämnda. Alla Europas stater utom Turkiet voro representerade och fingo möjlighet att göra sig i någon mån gällande, även om ledningen låg hos stormakterna. De dynastiska intressen, som på kabinettspolitikens tid så mycket sysselsatt europeisk d., kommo även i Wien till heders — 413 — — 414 —