DIPPEL hand alltmera förfinats; vid studiet av ur-kundsväsendet komma även andra historiska hjälpvetenskaper till användning: paleografi (skriftkunskap), sfragistik (sigillkunskap) m. fl. Genom noggranna studier av de medeltida diplomen (se d. o.) ha dessas regelbundna uppställning och formulär utforskats; de olika kansliernas skriftväsen har i flera fall detaljerat undersökts. Som ex. på moderna arbeten inom d. må nämnas B. Schmeidler, »Heinrich IV und seine Helfer im Investiturstreit» (1927), där förf, genom undersökningar av bl. a. det kejserliga kansliväsendet söker urskilja de ledande politikerna i kejsarens omgivning. Närmast ha hittills furstliga och kyrkliga urkunder studerats. — Inom nordisk historieforskning höra ett flertal problem inom d. till de mest kända frågorna. Paludan-Müllers, O. S. Rydbergs, K. Erslevs, L. Weibulls och G. Carlssons diskussion om Kalmarunionsdokumentet. må här nämnas; vidare K. G. Westmans undersökning »Sv. rådets historia till 1306» och L. Weibulls skrifter om Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka. Någon sammanfattande framställning av nordiskt urkundsväsen finnes icke. — Litt.: H. Bresslau, »Handbuch der Urkunden-lehre für Deutschland und Italien» (2 Aufl. 1912 ff.); W. Erben, L. Schmitz-Kallenberg och O. Redlich, »Urkundenlehre» (1907 ff.; ännu ej fullständig); A. Giry, »Manuel de diplomatique» (2 bd, 1925); H. Steinacker, »Die antiken Grundlagen der frühmittelalterlichen Privaturkunde» (1927). I.A. Diploma'tisk, som hör till diplomatien; avseende diplomatiken; noggrant återgivande (en text); smidig, beräknande. Diplomatisk age'nt, gemensam beteckning för de ständiga sändebud, som suveräna stater hålla hos varandra. Uttrycketanvändes stundom i mera speciel bemärkelse om en i särskild mission utsänd diplomatisk representant för en stat. J.E.N. Diplomatiska kåren, se Diplomat. Diplome'rad, person, som erhållit diplom (se d. o.). Diplo'mingenjör, titel på ingenjör, utexaminerad från vissa tyska ingenjörshögskolor och från Eidgenössische Polytechnicum i Zürich, Schweiz. R. Diplo'mvetenskap, se Diplomati k. Diplopi', dubbelseende, varseblivande av två bilder av ett föremål, som betraktas med båda ögonen, b i n o k u 1 ä r d., el. med endast ett, monokulär d. I förra fallet beror d. på att föremålet icke ligger i båda ögonens siktlinjer och bilderna alltså icke falla på korresponderande näthinnepunkter, varför de icke sammansmälta till en. Detta förekommer vid vissa former av skelning (se d. o.), Uppslagsbok. VII. — 417 — 14 som orsakas av ögonmuskelförlamningar, vidare stundom vid alkoholpåverkan, vid trötthet m. m. Normalt erhållas dubbelbilder av föremål, som ligga närmare el. fjärmare än det betraktade, och denna omständighet är av betydelse för det stereoskopiska seendet. Monokulär d. orsakas av förändringar i ögats brytande medier, t. ex. vid linsluxation. T. C-e. Diplo'poda, dubbelfotingar, en ordn. bland tusenfotingarna (se d. o.). Diplostemo'n, se Blomma, sp. 219. Diplota'xis, växtsläkte av fam. korsblommiga med o. 20 arter, 1- el. fleråriga örter i Europa och Medelhavsområdet. I Sverige förekomma här och där på sandiga havsstränder, hamnområden och ballastplatser 2 gulblommiga arter: D. (Bra'ssica) tenuifo'lia, sandsenap, 3—8 dm. hög med mångbladig stjälk, och D. (Bra's-sica) mura'lis, mursenap, 2—5 dm. hög med endast vid basen bladig stjälk. A. V-e. Diplozo'on parado'xum, se Dubbeldjur. Diplu'ra, larvborstsvansar, en ordn. bland urinsekterna, se Apterygogenea. Dipneumona [-néu'-], en underordn. bland lungfiskarna (se d. o.). DFpnoi, se Lungfiskar. Dipodi' (grek. dipodi'a, till dipus, tvåfotad), en av 2 versfötter bestående fallande el. stigande versfot, dubbelfot; numera även om två-taktig s. k. ordfot (se d. o.). E.H. Dipo'didæ, se Springråttor. Dipol, två punktformiga, lika stora elektriska (el. magnetiska) laddningar av motsatt tecken, vilka befinna sig i växelverkan med varandra, t. ex. en tvåatomig molekyl (HC1 el. dyl.), som består av en positiv och en negativ jon (dipolmolekyl). Dessa äro av stort intresse framför allt på gr. av komponenternas inbördes oscillations- och rotationsrörelser, vilka anses ge upphov till molekylernas bandspektra (se Spektrum). N. R-e. Dippel, Johann Conrad, tysk sekterist och mystiker (1673—1734). Av G. Arnold (se denne) vunnen för pietismen, angrep D. under pseud. Christianus Democritus ortodoxiens dogmer och kyrkoväsen och ådrog sig härigenom förföljelser, som tvingade honom till ett kringflackande liv. Med. d:r i Leiden 1711, slog han sig sedan ned i Altona men dömdes 1719 till livstids fängelse på gr. av sina angivelser mot den danska ståthållaren och satt 7 år fängslad på Hammershus. 1726 kom han till Sverige, blev uppburen särsk. i adliga kretsar (konsulterades av Fredrik I) och gav uppslaget till den sv. pietismens utveckling i radikal riktning. Här påbörjade han sitt huvudarbete, »Vera demonstratio evange-lica», innan han, utvisad, 1728 måste åter- — 418 —