DIREKTOARSTIL dustrien; den inledde empirestilen (se d. o. och Byggnadskonst). E. W. Med d. betecknas också särsk. det modeskick, som hastigt utvecklades efter franska revolutionen 1789 och som avlöstes av empire-eller kejsarmodet (efter 1804, året för Napo-leons kröning). Den föregående tidens modedräkt för såväl herrar som damer hade i stort sett endast obetydligt förändrats ända sedan 1700-talets början (se Klädedräkt) och hade en helt aristokratisk prägel, vitt skild från de ofrälse klassernas. Först på 1770-talet inträda och med 1780-talet fullföljas vissa för-enklingstendenser, som närma dräkten till mera borgerliga typer och som hämta sina intryck från det fria England och det demokratiska Amerika. Färgerna bli färre, i herrdräkten gärna mörkare och vardagligare, tygmönstren, förr påfallande och stora, bli nu randiga, prickiga el. eljest mycket små, t. o. m. enfärgade tyger komma i bruk, materialet blir enklare, den begynnande industrialismen utslungar i marknaden en mängd billiga stoffer, som göra det möjligt även för den enkla medborgaren och medborgarinnan att följa modets lagar. Vad snittet beträffar, märkes i herrdräk-ten främst, att på rocken framstyckena skäras allt snedare, varvid skörten bli allt smalare och fracken (se d. o.) uppstår, västen blir kort, till el. strax nedom midjan, i damdräkten komma långa ärmar samt en fichy (se d. o.), som döljer urringningen, i bruk. 1770-talets stela, upptornade kamning får vika för en mera yvig, rik lockkoaffyr i engelsk stil; stundom brukas en med idel hänglockar, »d l’en-fant* (fra., lik barnet). Herrarnas peruk (se d. o.) kommer ur modet, och deras eget hår kammas allt enklare och avslutas med en hårpung el. en stångpiska. Ung. vid revolutionen försvinna även dessa, och håret bäres i en rik, yvig lockmassa, nående ned på halsen. — Till modedräktens förvandling bidrogo kraf- Merveilleuses och incroyables. Ur »Le bon genre». Incroyable och merveilleuses. Efter Lefèvr&-Baubini. tigast tidens svärmeri för frihet och natur samt för antiken. 1789 utbryter revolutionen, och antiksvärmeriet slår ut i full låga. Ett direkt revolulionsmod är införandet av långbyxorna (se Byxor). I damdräkten avskaffas allt, som tillhör den gamla stilens stela och onaturliga mod: de höga klackarna, det pudrade håret, styvkjolen och framför allt snörlivet. D. ter sig i dammodet till en början på följande vis: ett ung. i midjan slutande, både där och vid urringningen rynkat klänningsliv med djup rundad ringning, vanl. täckt av en framtill nedstoppad fichy, en lång, rätt snäv ärm utan puff, ett smalt, sällan bredare skärpband om livet samt en mycket vid, runtom rynkad, hel-lång, ofta släpförsedd kjol, som ger gestalten en viss otymplighet och klumpighet. Den småningom inträdande antikiseringen avskaffar de många underkjolarna, gör figuren smärt och kjolen allt slätare fram, midjan flyttas upp och de för vidden nödiga rynkorna samlas i ett solfjädersknippe ung. mellan skulderbladen. Något senare börjar en antik tunika, framtill kort, baktill gärna släpande och prydd med en klassisk bård, att bäras ovanpå kjolen, som är lång el. möjl. fotfri ända till o. 1800. Klänningens stoff blir allt tunnare och lättare och saknar alldeles appretur (se d. o.). Den helvita enkla bomullsklänningen blir det stora modet. Härtill bäres i regel en lång schal, helst enfärgad, ofta klarröd, el. en kort, krag-lik kappa. Kamningen, 1790—95 stor och yvig, gärna med något brett band och hänglockar, närmar sig småningom den klassiska med stor grekisk knut, men även det helt upplösta hängande håret brukas. Den kortklippta lockkoaffy- — 425 — — 426 —