DIREKTOR ren tillhör däremot empirestilen. Hatten är först jättestor, hårklädseln varieras mycket och är rikt prydd med band och plymer; sedan förminskas huvudbonaden och närmar sig ofta herrarnas (t. ex. postiljonshatten, jokejmös-san), och hårklädseln får ofta antika former (hjälmen, den frygiska mössan, se B o n n e t rouge). — I herrdräkten införas som nämnt långbyxor och vidare stövlar eller halvstövlar. Västen blir mycket kort och byxornas livdel följaktligen längre. Mot periodens slut får fracken sin än i dag bibehållna vinkelskärning vid midjan; denna markeras i ryggen med ett par knappar högt uppe. Frackkragen är vid och stor och slagen ofta enorma. En stor kravatt lindas högt om halsen. Den trekantiga, aristokratiska hatten bortlägges; i stället kommer hatten med uppvikning bak och fram (Napo-leonhatten) samt cylindern (se d. o.). — Till d. höra också vissa, särsk. i herrmodet framträdande löjliga överdrifter med oerhört hög midja och kort väst, över öronen stigande frackkrage, löjligt stora upp över hakan lindade kravatter, enorma hattar och över huvud taget en karikerat sprättartad elegans. I damdräkten framträda samma tendenser i t. ex. enorma släp och hattar med väldiga frambrät-ten. Dessa modeskapelsers bärare kallades skämtsamt incroyables och merveilleuses (fra., otroliga, underbara). —• Litt.: E. Kleen, »Kvinnor och kläder» (1910); H. Mützel, »Kostüm-kunde für Sammler» (1919); M. v. Boehn, »Die Mode. Menschen und Moden im 19:ten Jahrh.», 1 (4 Aufl. 1925). I. Dire'ktor (lat. dire'ctor, se Dirigera), chef, styresman; nu ofta ersatt av direktör. — Dire'ctor mu'sices, musikdirektor, kapellmästare; numera nästan blott om kapellmästaren vid Uppsala univ. E. H. Direktoria'lförfattningen, den franska författningen av år III (1795), utarbetades efter thermidor (se d. o.) av det då segrande partiets högerflygel och utgör en direkt antites till den tidigare, högst radikala författningen av 1793. D., vars utarbetande anförtroddes åt ett konventsutskott och som är redigerad av Daunou (se denne), återgav makten åt den besittande klassen och vilade på maktfördel-ningsprincipen. Den lagstiftande makten anförtroddes åt ett tribunat, bestående av två kamrar; de gamles råd (250 medl.) och de femhundrades råd. Båda valdes indirekt av samma genom censusval framgångna elektorsförsamlingar; ss. villkor för valbarhet fastställdes intet censusstreck; däremot krävdes för valbarhet till de gamles råd alt vara el. ha varit gift och fyllda 40 år; åldersstrecket för valbarhet till de femhundrades råd fastställdes till 30 år. Den sistnämnda kammaren hade ensam förslagsrätt, den förstnämnda skulle antaga el. förkasta de femhundrades förslag i sin helhet. Bägge kamrarna förnyades successivt med % årl. För att förhindra, att en fruktad rojalistisk reaktion omedelbart skulle komma till synes, bestämdes, att första gången 2/3 skulle väljas bland konventets medl. Den verkställande myndigheten överlämnades åt ett direk-torium å 5 personer, som förnyades sålunda, att årl. 1 medl. skulle nyväljas av de gamles råd inom ett förslag å 10 personer, uppgjort av de femhundrades råd. I fråga om förvaltningen infördes mindre förändringar; de som gjordes gingo i centralistisk riktning. Efter konventets antagande av d. underställdes den en folkomröstning, som gav till resultat en överväldigande majoritet för densamma; motståndet anses ha kommit från kontrarevolutionärt håll. Därefter ägde d. trots olika kupper från direktoriets och tribunatets sida, giltighet intill 1799, då den sattes ur kraft genom Bonapartes statskupp (se Brumaire). B. Direkto'rium (lat. directo'rium), en el. flera personer (utskott), åt vilka genom val el. högre beslut ledningen av en affär, en anstalt, en sammanslutning o. s. v. är överlämnad. — Vidare betecknar d. den för det katolska prästerskapet för liturgiskt bruk vart år utg. kyrko-kalendern (»Directorium divini officii»). — D. betecknar även den myndighet, till vilken den verkställande makten var anförtrodd i Frankrike 1795—99 (jfr Direktorialförfatt-n in gen). »Direktoriet» användes för att beteckna själva denna tid. [J.E.N.];B. Direktri's (fra. directrice), kvinnlig direktör; föreståndarinna (för teatertrupp m. m.). — Mat., se S t y r 1 i n j e. Dire'kt skatt. Enl. den hållbaraste och allmännast vedertagna definitionen är d. s. en sådan skatt, vilken som regel icke kan övervältas på någon annan utan verkligen bäres av den, som erlägger skatten. Indirekt är då den skatt, som betales av en annan än den, som i sista hand får bära den. Inkomstskatten, som i regel erlägges av den slutlige betalaren, är en d. s., men en tull, som vanl. förskotteras av importören för att till slut betalas av konsumenten, är en indirekt skatt. — D. s. har även definierats ss. skatt på person, ägande, inkomst och förmögenhet, ss. drabbande skatte-förmågan omedelbart, ss. drabbande inkomsten som sådan direkt utan omgång över förbrukning el. dyl., ss. utgående efter matrikel el. kataster o. s. v. Jfr Skatt. A. Vr. Dire'kt tal, språkv., se Direkt anföring. Dire'kt utveckling säges föreligga, då en organism från ägget utvecklar sig till fullbildad — 427 — — 428 —