DIXON fulla sångläktare framför koret i ytterst rik sengotik (flamboyantstil, se d. o.); den rymmer även ett mästerverk av Jordaens, altartavlan »Konungarnes tillbedjan». Staden har åtskilliga gavelhus i renässans vid det gamla S:t Nicolas och Hotel de ville i Dixmude, båda skadade under världskriget. torget. — D. var under världskriget ofta brännpunkten för sammandrabbningar av tyska och engelska stridskrafter. E. W. Dixon [di'ksøn], William Hepworth, engelsk förf. (1821—79), utgivare av »Athe-næum» 1853—69. Bland hans skrifter märkas »John Howard and the prison world of Europé» (1849), »William Penn» (1851) och »The personal history of Lord Bacon» (1861). E.L.R. Dixon [di'ksøn], Richard Watson, engelsk kyrkohistoriker och skald (1833—1900). D:s viktigaste arbete är »History of the church of England» (4 bd, 1877—91). 1856 utgav han tillsammans med W. Morris och E. Burne-Jo-nes (se dessa) »The Oxford and Cambridge magazine» (organ för den prerafaelitiska konstriktningen). D. har även utgivit flera diktsamlingar. S. N. Dizain [diza'] (fra., till dix, tio), en äldre fransk tioradig strofform. Dizygomy'za, flugsläkte, se B j ö r k b a stfluga. Diö, industriort med järnvägsstation vid linjen Malmö—Stockholm i Stenbrohults s:n, Kronobergs län, vid sjön Möckeln; o. 500 inv. Fabriker för tillverkning av möbler, parkettgolv m. m.; ägare Gemla fabrikers a.-b., ett från mitten av 1800-talet härstammande företag, ombil-dat till a.-b. 1884 under namnet Gemla leksaks-fabriks a.-b., vilket efter leksakstillverkningens upphörande ändrades till nuv. 1910. Antal arbetare o. 150, årl. tillverkningsvärde o. 1 mill. kr. Omslutning 31/i2 1929 1,2 mill. kr. L-th. Diöce's, se D i e c e s. Djabal, Djebel, Dschebel, Jebel o. s. v., (arab.), berg, bergskedja, ofta förekommande i geografiska namn. Djabal ad-Duruz, fra. État du Djebel Druze, autonom stat inom franska mandatet Syrien, s. delen; o. 6,000 kvkm., 50,328 inv. (1926), de flesta druser. D:s huvuddel bildas av Haurans (se d. o.) bergland med fruktbara dalar och goda betesmarker. Odling av vete, bönor, sesam och tobak. På de stäppartade slätterna leva boskapsägande beduiner. Huvudort är as-Suwaida. Jfr Druser och Syrien. H. Cn. Djabal Schammar, n. v. delen av Nadjds högland, s. om öknen St. Nufud, inre Arabien. D. består av två bergspartier, Djabal Adja och Djabal Salma, med i skarpa kammar uppstigande granitryggar. Den förra når i sin n. del 1,405 m. ö. h. Sluttningarna äro kala; i den stora dal, som skiljer bergen, ligga oaser och betesmarker. Huvudort Hail (1,050 m. ö. h.) vid karavanvägen Bagdad—Mekka. D:s befolkning, o. 200,000, tillhör wahhabiternas (se d. o.) sekt; huvudnäringar äro åkerbruk, får-avel och handel. Jfr Arabien, sp. 59 ff. H.Cn. Sedan o. 2,000 år har D. S. bebotts av den sydarabiska stammen Tai, efter vars underavdelning Schammar det fått sitt namn. Wahha-biterna (se d. o.) utsträckte o. 1800 sin makt även över D. S., som dock fråntogs dem av Ibrahim pascha. En av Schammars hövdingar Abdallah ibn ar-Raschid, som kommit till makten med hjälp av wahhabitfursten Faisal ibn Saud, kände sig 1846 stark nog att öppet bryta med denne, och sedan dess har det rått ständig strid mellan husen Raschid och Saud. 1891 erövrade Muhammed ibn ar-Raschid Rijad, wahhabiternas huvudstad, men 1901 återtogs det av Abd al-Aziz ibn Saud, som därefter vunnit allt större inflytande i Arabien, delvis på Schammaremirens bekostnad, för att slutl. 1921 intaga Hail och lägga D. S. till sitt rike. Under världskriget stod Ibn ar-Raschid troget på Turkiets sida i olikhet mot alla sina grannar. G. O-r. Djabelkä, enl. muhammedanska legender en stad i solens uppgång, där Muhammed vid återkomsten till jorden från sin nattliga himmels-fart först stannade och vars inv., som hade varit profeten Salihs (se denne) efterföljare, han säges därvid ha omvänt till islam. G. Rqt. Djabelsä, enl. muhammedanska legender en stad i solens nedgång, befolkad av Jesu efterföljare, vilka blevo omvända till islam genom Muhammeds predikan, då denne var på väg tillbaka från sin nattliga himmelsfart (se M i r a d j). G. Rqt. Djabir ibn Haija'n, arabisk läkare och alkemist, se A I k e m i. Djafar ibn Jabja (Dja''far ibn Ja'hjä), kalifen Harun ar-Raschids gunstling, se B a r m a-k i d e r n a. — 479 — — 480 —