DJAMI Djafar ibn Muha'mmed, med tillnamnet as-Sädik, »den trovärdige» (o. 700—765), den 6:e av de 12 imamerna (se d. o.), var en framstående kännare av den muhammedanska traditionen och studerade därjämte alkemi och astrologi. G. O-r. Djagatai [-ta'j], Chagatai, Djingis-kans andre son (d. 1242), blev furste över v. delen av nuv. kinesiska Turkestan samt länderna runt Oxus och Jaxartes med Samarkand som huvudstad (se Mongoler, historia). B. K. Djagatai [-ta'j], äldre namn för en turkisk dialektgrupp i de områden i inre Asien, vilka vid Djingis-kans död som arvslott övergingo till dennes son Djagatai (se denne), efter vilken språknamnet sedan uppkommit. I den nyare litteraturen förekommer d. = ö z b e g i s-k a (el. uzbekiska), som på sin tid intog en dominerande ställning i språkgruppen i fråga. Från 1400—1600-talen finnas några värdefulla litterära arbeten på d. bevarade, bland vilka »Navaji» (se d. o.) och »Baber name» (se B a-b u r) äro de förnämsta. Det senare är tillgängligt i eng. övers. G. Bqt. Djagga, geogr., se W a d j a g g a. Dja'gilev [-lef], Sergej Pavlovitj, rysk balettledare (1872—1929), f. i prov. Novgorod, d. i Venedig; studerade juridik och musik i Petersburg; grundade där på 1890-talet konst-tidskr. »Mir Iskusstva» (»Konstens värld») med bl. a. Somov och Bakst som medarbetare; den samlade de unga konstnärerna omkr. sig och utövade under ett tiotal år stort inflytande. 1908 uppsatte D. i Paris operorna »Boris Godu-nov» och »Flickan från Pskov» och grundade s. å. en rysk balettrupp, med vilken han med lysande framgång i London, Berlin, Paris och Amerikas större städer uppförde balettverk ss. »Carnaval», »Scheherazade», »Cléopatra», »Pet-rusjka» m. fl. D. är skapare av det moderna balettdramat. Bland berömda konstnärer, förbundna med D:s trupp, märkas kompositörerna Balakirev, Tjerepnin och Stravinskij, målarna Bakst och Golovin samt dansartisterna Pavlova, Karsavina, Fokin, Nizinskij och Maxim. V. F-i. Djahan, indisk furste, se Schah Djahan. Djaha'ngir (J a h a n g i r), N u r e d d i n, indisk stormogul (1569—1627), son till Akbar den store, besteg 1605 tronen. D. var, trots begåvning, på det hela taget en dekadansfigur. Politiskt vida mera betydande var hans begåvade drottning Nur Djahan. Hans senaste år förbittrades genom uppror och stämplingar om tronföljden. D. författade för tidens historia intressanta memoarer (eng. övers, av A. Rogers, 1909—14). C. F. al-Djahiz, Amr ibn Bahr ('Amr ibn Bahr al-Djähiz), arabisk förf, och fritänkare (d. 869) Uppslagsbok. VII. ___481___ 16 från Basra, bekant för ett stort antal skrifter, i vilka han valt anekdoten och essayen som framställningsformer. En av de mest berömda är »Kitäb al-bajän wa-t-tabjin» (»Boken om vältalighet och framställning»). Tillnamnet al-D. betyder »den glosögde». G. O-r. Djaker (ry. d’ja'ki, av grek. dia'konos, tjänare), skrivare, tjänstemän i de ryska prika-zerna (förvaltningsbyråerna) under den moskovitiska tiden, bildade en särsk. samhällsklass och spelade en stor roll inom förvaltningen men hade på gr. av sin rovgirighet och be-sticklighet ringa anseende. Högt ansedda voro dock de s. k. du'mnije djaki', som hade säte och stämma i bojarduman och förestodo dess kansli. S. Bsn. Dja'kovica [-vitsa], D j a k o v a, stad i Jugoslavien, vid en biflod till Vita Drin; 12,724 inv. (1921). Kommersiell medelpunkt på den bördiga Metojaslätten. 5. Djalo, oas i Libyska öknen, o. 250 km. s. o. om St. Syrten. D. hör till Kyrenaika i ital. kolonien Libia. Inv., o. 6,000, äro till största delen berber, som tillhöra senussi-sekten. P. Ln. Djambi, i övre loppet B a t a n g H a r i, segelbar flod på Sumatra; upprinner bland v. kustbergen och mynnar på ö. kusten med stort delta. D:s dalgång, fruktbar men sumpig och osund, utgör huvuddelen av holländska resi-dentskapet D.; 44,452 kvkm., 201,731 inv. (1928), därav 379 européer. Här belägna nafta-lager äro trol. mycket rika. Huvudstaden D., 15,257 inv. (1928), är belägen vid flodens nedre lopp. H. Cn. Djami, Maulana Nureddin A b d e r-r a h m a n, persisk skald, »den siste klassikern» (1414—92). D. var en av de mest betydande anhängarna av sufismen (se d. o.). Hans episka diktning föreligger i saml. »Haft Aurang» (»Stora björnen»), vilken omfattar 7 självständiga dikter, av vilka de mest kända äro »Yusuf u Zulaicha», en omdiktning i sufisk riktning av ett redan av Firdausi behandlat ämne (eng. övers, av Griffith, 1881), »Laila u Majnun» (utg. av Chézy 1807, tysk övers, av Hartmann s. å., av Schack i »Orient und Occi-dent», 1, 1890) och »Salaman u Absal» (eng. övers, av Fitzgerald, 1890). D:s lyrik föreligger i tre divaner (se d. o.): »Fatihat al-schabab> (»Ungdomens begynnelse»), »Wasitat al-'ak» (»Kedjans mittellänk») och »Chatimat al-hayat» (»Livets slutpunkt»). D:s prosadiktning omfattar två verk: »Baharistan» (»Vårlandet»), en efterbildning av Sadis (se denne) »Gulistan», samt »Nafahat al-uns» (»Förtrolighetens fläkt»), en samling levnadsteckningar över berömda sufis. D:s samlade verk utgåvos i Lucknow 1876. C. F. — 482 —