DJUPGRÄVNING iakttagas i målet el. i dess omedelbara närhet, dels vid verkningsskjutning (t. ex. mot mål med stor utsträckning i djupled), varvid d. användes för reglering (ökning) av längdspridningen, så att elden med säkerhet kommer att ligga över målet. — Vid kanoner användes stundom d. mot mål, som hastigt kunna undandraga sig insyn och eldverkan (t. ex. en stab, en kav.-styrka, ett flygplan på låg höjd), samt mot mål med stor utsträckning i djupled. Elden avgives härvid (i regel med granatkar-tescher, s. k. luftkrevadeld) på flera avstånd, vid mark-art. med 50 el. 100 m:s skillnad, vid luftvärnsart. med 50—500 m:s skillnad. R. Sbg. Djupgrävning, lantbr., grävning af jord till större djup än ett spadstick (30 cm.), kan utföras på flera sätt, önskar man luckra jorden t. ex. till 60 cm:s djup, mäter man av en meter-bred remsa längs ena kortsidan av jordstycket, och på denna remsa kastar man undan jorden till 30 cm:s djup. Därefter spadvändes jorden i bottnen av den uppkomna fåran, och från nästa jordremsa av 1 m:s bredd kastas nu det översta jordlagret av ett spadsticks djup över till den förra. Den sista fåran i landets motsatta ända fylles till slut med den jord, som kastats upp från den först uppmätta remsan. Vissa andra metoder för d. ha numera övergivits. De stora arbetskostnaderna ha vållat, att d. numera knappast kan utföras för andra än rena lyxkulturer, medan den tidigare förekom täml. allmänt i köksträdgårdarna. Se Djupkultur. C. G. D. Djupgående. Ett fartygs d. räknas dels till vattenlinjen vid full last el. fulla förråd, dels till konstruktionsvattenlinjen och mätes vid fartygets för-, resp, akterstäv samt vid halva längden från kölens underkant el. dess rätlin-jiga förlängning. Då propellrar el. roder sticka djupare än kölens underkant, angivas dessas djup under vattenlinjen ss. fartygets d. (se Styrlastighet och Amning). T. Hrn. Djuphacka, handredskap, som användes vid nyodling. Med d. lossas och vändes torva efter torva, varvid mindre grova trädrötter ävenledes avhuggas. Torvorna tagas 15 å 20 cm. tjocka. Hj. P. Djuphavsbildningar, se Bottenavlag-ringar. Djuphavsdjur, bottenformer och fritt i vattnet levande organismer, vilkas utbredning är inskränkt till djuphavsregionen (se d. o.), områden under 400 m:s djup. Denna region, som utgör mer än 4/s av världshavens hela areal, ansågs ännu vid 1800-talets början blottad på allt liv, och vår kunskap om dess rika och säregna fauna är av ungt datum, resultatet av vetenskapliga expeditioner, bland vilka kunna nämnas Challenger-exp. 1872—76, Valdivia-exp 1898—99 och Michael Sars exp. 1910 (se H a v s-expeditioner). — Livsbetingelserna inom djuphavsregionen äro helt olika dem, som råda inom andra delar av havet. Vågrörelsen är här föga märkbar, och t. o. m. så mäktiga ytström-mar som Golfströmmen sträcka ej sitt inflytande under 1,000 m:s djup. Temp. är låg med små årl. variationer, och ljuset, som med vissa strålar (ultravioletta) kan nå under 1,000 m:s djup, har redan på 400 m avtagit så starkt, att så gott som fullständigt mörker är rådande. De röda strålarna äro här redan absorberade, och röd färg ser därför ut som svart. Dessa båda färger äro också förhärskande bland d. Trycket stiger med 1 atm. för var 10 :e m. och blir sålunda på större djup oerhört. En del former äro dock okänsliga även för snabba variationer i trycket och kunna särsk. nattetid stiga upp mer än 1,000 m. och t. o. m. fångas omedelbart under ytan. Även näringsförhållandena äro säregna för regionen. Havets urnäring utgöres av växtplankton, men detta kräver för att kunna assimilera (se Assimilation 1) tillgång till ljus och saknas därför inom regionen. Som ett aldrig sinande stoftregn sjunka dock de döda planktonorganismerna ned mot djupet och tjäna här till föda för en mängd former. En stor del d., framförallt bland fiskarna, äro dock glupska rovdjur, som kunna sluka byten betydligt större än de själva. Helt naturligt sätta dessa säregna livsbetingelser sin prägel på faunan, och om man också bland d. finner nästan alla djurklasser representerade, äro de företrädda av helt andra grupper än dem, man finner i ytligare vattenlager. Under det att kalksvamparna äro grundvattensformer, äro glassvamparna (se Svampar), som sitta med långa kiselnålar fäs-tade i bottenslammet, företrädda bland d. (Hyalo-ne'ma Euplecte'lla). I varmare hav äro nässel-djuren, ss. bark- och läderkoraller (se K o-r a lldjur), allmänna. Släktet Umbe'lla t. ex. bildar här meterhöga lysande kolonier, sten-korallerna åter äro vanl. solitära (se d. o.) i motsats till de på grunt vatten levande, revbildande formerna. De flesta bottenformerna bland d. finnas bland tagghudingarna. Sjöliljorna (se d. o.) äro nästan helt inskränkta till regionen och uppträda här med meterhöga, skaftade former, och sjöstjärnor som Brisi'nga, sjöborrar ss. Dermatodiade'ma, sjögurkor ss. Perio'gone utmärka sig genom egendomlig kroppsform, förlängda taggar och förmåga att lysa. Kräftdjuren åter äro representerade av såväl botten- som pelagiska former, vilka alla karakteriseras av ett svagt utbildat hudpansar, långa, tunna extremiteter och vanl. starkt för- — 495 — — 496 —