DJUPELD i den mån, som hålet fördjupas. — Vid roterande borrning måste alltid borrstång användas, och denna är alltid ihålig för att möjliggöra tillförsel av spolvatten. Borrstången uppbäres i dagen av en på ett stativ anbragt enkel mekanism för åstadkommande av erforderlig rotation, vilket för övrigt nästan alltid sker med maskinkraft. Borrapparaten är i övrigt så utförd, att man kan dels reglera verktygets tryck mot borrhålets botten, dels successivt mata ned det sektionerade borröret, i den mån borrhålet fördjupas. Vid borrning i relativt lösa bergarter använder man en enkel stålmejsel som verktyg. I hårdare bergarter måste särskild borrkrona användas. Denna utgöres i regel av ett i borrstångens nedre del, kärnröret, fästat rör, i vars nederända och periferi äro infästade små kroppar av hårt material, som utföra det för borrningen erforderliga nötningsarbetet. Förr användes alltid diamanter för detta ändamål, därav namnet diamantborrning, men härvid äro de vanliga vattenklara diamanterna alltför spröda, varför man i regeln använder de från Brasilien kommande svarta diamanterna, karbonados (se Diamant), vilka äro lika hårda som de rena diamanterna men betydligt segare. På senaste tiden har man med fördel börjat ersätta diamanterna med vissa hårdmetaller, vilka i regel utgöras av wolframlegeringar (se d. o.) och bland vilka märkas den svenska hårdmetallen arbit m. fl. Dessa hårdmetaller nötas visserligen mera än diamanterna men äro i gengäld avsevärt billigare. På gr. av borrkronans utformning utborras endast ett ring-formigt borrhål, medan i hålets mitt en cylindrisk kärna, borrkärna, kvarstår. Då det borrkronan uppbärande kärnröret blivit i det närmaste fyllt, avbrytes kärnan, varefter hela borrstången tages upp och kärnan till-varatages. Genom roterande borrning, vare sig med diamanter el. hårdmetall ss. nötande material, kan man sålunde erhålla bättre prov å det material, som genomborras, än vid andra metoder. Detta hindrar icke, att dessa andra metoder även användas för undersökningsända-mål, varvid man genom att tillvarataga slammet erhåller erforderliga upplysningar. Mellan stötande borrning och roterande borrning föreligger dock den stora skillnaden, att den förra metoden endast är användbar för vertikala hål, medan den senare kan användas för borrning i alla riktningar. Härvid är dock att märka, att de hål, som erhållas vid roterande borrning icke alltid äro raka, utan kunna förete avsevärda avvikelser från den ursprungi. borr-hålsriktningen. För fastställande av avvikelserna i borrhålets riktning äro konstruerade sinn rika instrument, som skjutas in i borrhålet på olika lägen, varvid borrhålets riktning i olika punkter fastställes. När det gäller att borra djupa vertikala hål, uppför man i regel över platsen för borrhålet ett högt torn, 10—40 m., det s. k. borrtornet, som bl. a. skall möjliggöra dels borrstångens upptagande, dels dess Borrtorn utanför Los Angeles. tillskarvande. Ss. förut nämnts måste vid kärn-borrning borrstången lyftas upp för kärnans avlägsnande ur kärnröret, varvid borrstången måste tagas isär sektion efter sektion och sedan åter ihopsättas. Detsamma blir förhållandet vid borrning med mejsel, vare sig stötande el. roterande, då ombyte av mejsel måste ske. Många gånger måste dessutom borrhålen klädas in med järnrör, förr att hålen ej skola rasa igen i lösa bergarter, lera el. sand, el. för att hindra, att spolvattnet löser ut salter el. saltförande bergarter, och därvid äro borrtornen nödvändiga, för att man skall kunna resa upp de tunga rören och sedan fira ned dem på sin plats. I oljedistrikten borras i regel borrhålen mycket nära varandra, ty varje borrhål förmår endast dränera en relativt liten area. Av denna orsak stå de vanl. av trä uppförda tornen ofta så tätt, att man rent av kan tala om skogar av borrtorn. — De största djup, man hittills uppnått vid djupborrning, äro 2,956 m., uppnådda vid borrning efter olja medelst roterande mejsel i Kalifornien, medan man med diamantborrning uppnått 2,239 m. vid borrning efter stenkol i Schlesien. H. Nht. Djupbrytning, underjordisk gruvbrytning (se d. o.). Djupeld, ett eldgivningssätt, som användes vid kulsprutor och snabbeldskanoner för eldens (träffarnas) förläggande i djupled över ett större område än det, som betingas av den naturliga längdspridningen. Vid kulsprutor användes d. dels vid inskjutning, varvid kulkärven föres i riktning mot målet, tills nedslag — 493 — — 494 —