DJURFÅNGST Djurberg. 1) Daniel D., teolog (1659— 1736), fil. mag. i Uppsala 1685. Utrustad med kungl. resestipendium, studerade D. 1689—92 orientaliska språk, i sht Talmud, vid tyska univ. samt i Holland och England, blev 1698 teol. prof, i Uppsala, 1725 domprost. D. visade dragning åt pietismen och ivrade för lapp- och judemission. Sitt intresse för hembygden, Hälsingland, och dess fornminnen har D. lagt i dagen i ”Helsingia illustrata”( 1699, otryckt). C.V.J. 2) Daniel D., den föregåendes sonson, geografisk förf. (1744—1834), från 1770 lärare i Stockholm, 1782—1820 rektor vid Klara skola. D. utgav ett 30-tal kartor och skrev läroböcker i geografi samt geografiska uppslagsböcker. Hans läroböcker voro länge nästan de enda, som användes vid geografiundervisningen i sv. skolor. Bland hans skrifter märkas »Geografie för ungdom» (1789), »Utförlig geografie» (13 bd, 1785—1802), »Geografiskt lexicon» (z bd, 1811—13), »Geografiskt lexicon öfwer Skandinavien» (1818). J.C. Djurberg, Fredrik Vilhelm, läkare (f. 14/i2 1865), med. lic. 1895, från 1911 läkare vid centralfängelset å Långholmen; deltog i den kommission, som 1917 undersökte skottskadan å Karl XII:s huvud. D. är sedan 1914 föreståndare för Sv. läkaresällskapets med.-historiska samling i Nordiska museet, vilken samling hopbragts till stor del genom D:s energi och intresse. D., som blev med. hedersd:r i Lund 1918, har utg. åtskilliga med.-historiska arbeten, bl. a. »Ett kungligt cancerfall» (i »Hy-giea», 1922). E. L. Bn. Djurbestånd, stammen av vilt av olika slag på en trakt. Dock användes härför hellre uttrycket viltbestånd, då d. i inskränkt bemärkelse ofta betecknar rådjursstammen.F.A.Bn. Djurdyrkan, se D j u r k u 11. Djurelektricitet, se Elektrofysiologi. Djurepos, Djurfabel, se Djursaga. Djurframställning i konsten. Till de primitiva folkens första framställningar hör djurbilden; redan den paleolitiska tiden har ypperliga djurbilder både i skulptur och måleri (se Altamira och Bildhuggarkonst, sp. 1045). Hos de första kulturfolken förekomma fantastiska djurgestalter med symbolisk hållning; även realistiska djurbilder ser man dock både i egypternas gravkonst och i assyriernas dekorativa reliefer, liksom i den egeiska och my-kenska konsten (ypperliga djurstrider, se B a-bylonisk-assyrisk konst, Egyptisk konst o. s. v.). Hos greker och romare blev särsk. hästen föremål för konstnärlig behandling, t. ex. å Parthenonfrisen; hellenismen medförde en konstnärlig framställning av idylliska djurscener. 1 den yttersta östern, där fantas tiska djurskapelser fingo en viktig symbolisk betydelse, florerade även en minutiöst natur-trogen djurframställning. Hos de islamitiska folken träder d. tillbaka, österlandets fantastiska djurvärld var också undanträngd från den äldsta kristna konsten, som däremot snart upptog den naturalistiska djurbilden, t. ex. i byggnadsutsmyckningar och handskrifter. Fantasiskapelser med djurgestalt el. blandformer omfattades med förkärlek både av kelter och germaner (om den nordisk-germanska d. se Djurornamentik), och d. florerade i symboliskt el. dekorativt syfte även under den äldre medeltiden (se Physiologus och D r o 1 e-ri). Den senare medeltidens konst betecknar en återgång till det naturtrogna också på detta område. Djurornamentiken träder tillbaka under renässansen, där den eg. blott fortlever i de s. k. groteskerna (se d. o.). I bildhuggar-konsten träder d. tillbaka; i måleriet däremot framträder särsk. häststudiet alltmera från 1400-talets mitt, och under 1600-talet blev djurmåleriet (se d. o.) en framstående konstart. Illustrationerna till flera biologiska arbeten ha stundom fått en konstnärlig prägel. Under 1800-talet har djurskulpturen nått en hög fulländning med A. L. Barye, A. Gaul m. fl. En särskild ställning intar d. i skämtbilden; den kan spåras tillbaka till antiken men florerade i sht under den senare medeltiden. Den knyter sig vanl. till fabeln och djursagan, särsk. rävsagan. Djuren framställa här mänskliga egenskaper. Detta har upptagits under 1800-talet med djurkarikatyren, som i hållning och drag — även i klädsel — ger olika mänskliga karaktärer (J. Grandville, W. Busch, Ober-länder m. fl.). — Litt.: Carl G. Laurin, »Skämtbilden och dess historia i konsten» (1908); A. Klinckowström, »Djurbilden i konsten» (1919). E. W. Djurfysiologi, den del av fysiologien, som sysslar med djurens speciella livsyttringar i motsats till växtfysiologien, som behandlar växternas. De för både växter och djur gemensamma livsföreteelserna behandlas av den allmänna fysiologien. Wk. Djurfångst, att med andra medel än hund och skjutvapen, vanl. med giller el. annat för-såt, som sättes i det vildas väg el. vari det lockas el. motas, bemäktiga sig detsamma. D. har sedan äldsta tider utgjort den viktigaste jaktmetoden över snart sagt hela världen och har ännu stor betydelse. D. förekommer ej blott under mera primitiva förhållanden, utan även den moderna jaktvården har tagit dess metoder i sin tjänst för efterhållande av skadliga djur el. infångande av vilt för avel och utplantering. De anordningar, som vid d. kom — 501 — — 502 —