DJURGÅRDEN från en täml. begränsad djurgrupp, näml, sångfåglarna. Emellertid påvisade kort efteråt A. R. Wallace, att Sclaters indelning äger giltighet även för de övriga fågelgrupperna samt för däggdjuren, varigenom indelningens värde i hög grad ökades. Enl. detta system delas jorden i 6 djurgeografiska regioner, näml.: den palearktiska, omfattande Europa och Nordafrika samt Asien utom Sydarabien, Indien och Sydkina; den nearktiska, omfattande Nordamerika till n. Mexiko; den orientaliska, omfattande Indien med de stora Sundaöarna samt Sydkina; den etiopiska, omfattande Afrika s. om Sahara samt Sydarabien; den neotropiska, omfattande Syd- och Mellan-Amerika samt södra Mexiko och Västindien; den australiska, omfattande Australien med Nya Guinea, Celebes, Nya Zeeland och de Polynesiska öarna. Till dessa 6 regioner lades senare ytterligare en 7:e, näml, den antarktiska, omfattande den antarktiska kontinenten jämte vissa ögrupper. De arktiska områdena skilja sig ur historisk-geografisk synpunkt föga från pale- och nearktiska regionerna, men då deras fauna på gr. av de för polartrakterna speciella klimatiska förhållandena äga en täml. säregen prägel, har man stundom låtit dem utgöra en 8:e region, den arktiska. Slutl. må nämnas, att enl. vissa forskare Madagaskar jämte Mas-karenerna och Seychellerna böra betraktas ss. en självständig region, den madagassiska. Vanligare torde dock vara, att dessa områden räknas till den etiopiska regionen. Den Sclater-Wallaceska regionindelningen har med nyssnämnda kompletteringar visat sig utomordentligt värdefull och vunnit allmänt erkännande. Emellertid äro de olika regionerna ej likvärdiga. Pale- och nearktiska regionerna överensstämma sinsemellan så mycket, att tvekan uppstått, huruvida de ej snarare borde sammanfattas till en region, den h o 1 arktiska, vilken då skulle omfatta även de n. polartrakterna. Däremot skilja sig Australiens och Sydamerikas faunor så starkt från varandra och från de övriga regionernas, att för hållandet bör komma till uttryck i det djur geografiska systemet. Huvudsaki. genom Hux-leys och Blanfords arbeten har denna fråga lösts sålunda, att de med varandra faunistiskt och historiskt överensstämmande palearktiska, nearktiska, arktiska, orientaliska och etiopiska regionerna förenats till ett djurgeografiskt rike. Arctoge'a, medan de australiska och neotropiska regionerna vardera erhållit rangen av ett dylikt rike, Notoge'a och Neoge'a. — Beträffande de olika regionernas faunor se artiklerna Palearktiska regionen, Etiopiska regionen etc. samt N o t o g e a och N e o-g e a. Se även karta! — Vad världshaven beträffar, har en djurgeografisk regionindelning åstadkommits huvudsaki. genom A. Agas-siz’ och A. Ortmanns arbeten. Man särskiljer ett litoralt, ett pelagiskt och ett abyssalt utbredningsområde. Det litorala delas i en arktisk, en cirkumtropisk och en antarktisk zon; den arktiska och den antarktiska zonen utgöra vardera en djurgeografisk region, av vilka den arktiska omfattar en cirkumpolar, en atlantisk-boreal och en pacifisk-boreal underregion; den cirkumtropiska zonen omfattar fyra regioner, näml, en indo-pacifisk, en västamerikansk, en ostamerikansk och en västafrikansk. Det pelagiska området består av ett cirkumtropiskt varmvattensområde och ett arktiskt och antark-tiskt kallvattensområde samt vissa övergångs-områden mellan dessa. Det abyssala området är däremot mycket enhetligt; åtm. f. n. kan ej någon avgränsning av olika regioner genomföras (se Dj u p h a v s d j u r). Åsikterna om kontinenternas och oceanernas gestaltning under tidigare geologiska perioder stödja sig i största utsträckning på d. Talrika hypoteser om transoceaniska landbryggor, polförskjutningar och nivåförändringar ha framställts. Bland de märkligare hithörande teorierna må nämnas Simroths pendulationsteori (se d. o.). Emellertid har en viss skepsis gentemot de ofta fantasirika lärorna om forntida kontinenter och landbryggor gjort sig gällande. Det betydelsefullaste uppslaget från senaste tid å detta område utgör Wegeners teori om kontinentalförskjutningar (se d. o.), som emellertid ej uteslutande bygger på djurgeografiska grunder. E. D-r. Djurgård, inhägnat skogs- och betesområde, i regel avsett för hållande av dovhjortar, förekom förr täml. allmänt vid kungl. slott och större herresäten och finnes ännu kvar på en del ställen, t. ex. Gripsholm, Wrams-Gunnars-torp m. fl. Dessa d. el. hjorthagar voro täml. små, 50—100 har. Numera har man övergått till att inhägna stora områden på 1,000 har el. mera, och håller där hjort, rådjur, hare, fasaner m. m. Dylika områden göra mera skäl för namnet jaktparker el. viltparker. Stängslet göres 2^ m. högt, vanl. av groft ståltrådsnät. Inom sålunda inhägnat område får jakt anställas oberoende av gällande fridlysnings-bestämmelser, dock endast å de viltslag, som av hägnaden hållas innestängda. F. A. Bn. Djurgården, Kungl. djurgården, område inom Stockholms stads administrativa — 505 — — 506 —