DJURPSYKOLOGI Norditalien. Efter den som förebild uppstår på sydgermanskt område och överföres till England och Skandinavien en ny djurstil med huvuden hämtade från andra kantbeslag och ofta i kombination med senklassiska band-flätningsmönster. Till grundval för kompositionen ligga nu ej sällan vegetativa mönster, akantusrankan o. a. Denna stil II föreligger dock endast i ofullgången form på kontinenten och når sin fulla utveckling först på öst-skandinaviskt område, där dess glanstid infaller under 600-talet. Stil III, som anses börja omkr. 700, förekommer uteslutande på skandinaviska fornsaksformer. Den utgör en utveckling av stil II och kännetecknas av skärpt stilisering samt utmönstring av andra element än djurformer, ss. bandflätning o.a. Under början av 800-talet undantränges den germanska omamentiken på kontinenten av den orientalisk-bysantinska stilen (»den karolingiska renässansen»). Även i England, på Irland och i Skandinavien göra sig dessa sydliga inflytelser starkt gällande under vikingatiden. I dessa länder är dock den germanska d. så fast rotad el. inflytelserna därifrån så starka, att biandstilar uppstå. Det första utslaget av dessa nya strömningar i Norden utgör den under 800-talet framträdande karolingiska stilen, i vars plastiskt hållna djur med griptassar man återfinner det karolingiska lejonet. Irländska inflytelser spåras i den vid 900-talets början insättande äldre Jellingestilen, en ren ytornamentik med stundom täml. naturalistiska djur. Närmast från England stammar däremot förebilden till det ormomsling-rade lejon, som karakteriserar den några årtionden senare framträdande yngre J e 1 -1 i n g e s t i 1 e n. Direkta avkomlingar av detta engelsk-nordiska lejon äro de i träsnide framställda djuren på Urnes’ stavkyrka i Sogn, Urnesstilen (slutet av 1000-talet). Likartat är förhållandet med omamentiken på de sv. runstenarna, vilken dock mera direkt torde ha överförts från England genom förmedling av vissa stensarkofager. I Norge urskiljas ytterligare några stilar under vikingatiden. Kristendomens införande i Norden innebär den sista avgörande striden mellan den här kvarlevande germanska djurstilen och de påträngande främmande inflytelserna. Av stavkyrkorna framgår visserligen, att omamentiken i trä efter kristendomens seger alltjämt bevarar sin livskraft, men samtidigt, att den nu helt behärskas av den romanska formvärlden. I de irländska illuminerade handskrifterna kvarle-ver dock ännu under medeltiden en ornamen-tik, som jämte gamla keltiska och ombildade senklassiska motiv använder djurfigurer, av allt att döma upptagna från germanerna. — Litt.: B. Salin, »Die altgermanische Thierorna-mentik» (1904); H. Schetelig, »Vestfoldskolen» (»Osebergfundet», 3, 1920); »Queen Äsa’s sculp-tors» (i »Saga-book of the Viking society», 10, 1928); J. Bröndsted, »Nordisk og fremmed Or-namentik i Vikingetiden» (i »Aarböger for nordisk Oldkyndighed og Historie», 1920), »Early English ornament» (1924); N. Åberg, »Förhistorisk nordisk ornamentik» (i »Föreningen Urds skrifter», 3, 1925); S. Lindqvist, »Ven-delkulturens ålder och ursprung» (i »Vitterhets, historie och antikvitetsakad:s handlingar», 36: 1, 1926). G. Em. Djurplågeri, jur. Uppenbar grymhet mot djur bestraffas enl. strafflagen 18:16 ss. d. Handlingen straffas ss. ett brott mot andra människors känslor, men straffet avser även att värna djuren. Någon skillnad mellan olika djur, tama el. vilda, göres icke, ehuru enl. ”livets regel” lägre stående djur, insekter, metmaskar o. d. ej åtnjuta skydd. Grymheten bestraffas därför såväl vid skötsel av hemdjur som vid jakt el. fiske. Även försummelse i vårdnadsplikt mot djur, t. ex. svårartad svält-födning el. plågsam förvaring vid transport, kan medföra straff. Enl. lag 1921 äger polisman vid svårt d. fråntaga ägaren djuret och, där så finnes påkallat, avliva el. sälja det. Jfr Djurskydd. Cl. L. Djurpsykologi, vetenskapen om djurens själsyttringar. Ett slags d. i modern mening kan sägas ha kommit till stånd först genom Descartes’ uppfattning av organismerna som maskiner el. automater, vilken föranledde honom att frånkänna dem än alla själsliga processer, än blott de högre. D. Hume hänvisade emellertid till djurens förmåga att lära av erfarenheten. Hos Réaumur finner man direkta iakttagelser av djur, med antropomorfiserande utläggning; emot en dylik vände sig Buffon, i det han ville tillerkänna djuren blott förnimmelser men icke några intellektuella processer. Condillac hänvisade till instinkthandlingarna (se d. o.), vilka han uppfattade som resultat av tänkande. Först Bonnet skilde mellan å ena sidan djurets instinktiva beteende, ett resultat av dess medfödda struktur, och å andra sidan djurets psykiska anpassning efter miljön. F. Cuvier visade experimentellt, att instinkten är oberoende av intelligensen, då t. ex. bävern, uppvuxen i fångenskap, visade sig bygga dammar oberoende av all inlärning; Cuvier bestämde även olika djurarters relativa intelligensnivå och frånkände dem över huvud, till skillnad från människan, endast förmåga av självreflexion. Lamarck uppfattade psykologien som läran om det Uppslagsbok. VII. 17 — 513 — — 514 —