DJURPSYKOLOGI centrala nervsystemets funktioner: de lägre djuren äro endast reflexmaskiner, de högre besitta därjämte sensibilitet, varur intelligens utvecklas; instinkten är en förvärvad vana, som sedan nedärves. Med genombrottet av Ch. Darwins selektionsteori uppstod en benägenhet alt överbygga klyftan mellan djur och människa i psykiskt hänseende, något som hos Darwin själv och hans närmaste efterföljare stundom ledde till en rent antropomorfislisk uppfattning av djurens psykiska förmögenheter. I nyare tid fortgår den djurpsykologiska forskningen på flera vägar. Bl. a. märkes en rent biologisk d., kännetecknad av omfattande zoologiskt vetande och ofta mycket ingående iakttagelser, med experimentell metod men ej orienterad vare sig i förhållande till retnings-och reaktionsfysiologi el. till psykologien i övrigt och oftast samlad kring en bestämd djurordning. Till denna riktning höra de talrika och värdefulla studierna över bl. a. insekter (bin, myror etc.) av Fabre, Forel, Peckham, Reuter, Wasmann och Wheeler m. fl., vilka lett till intressanta slutsatser ang. djursamhällena (se d. o.) m. m. I den biologiska litteraturen i övrigt föreligga talrika sådana bidrag, dock sällan satta i sammanhang med de spec. djurpsykologiska problemen. Den främsta kännedomen om djurs instinkter torde dock vara att söka i denna litteratur. Loeb m. fl. ha sökt tolka lägre djurarters, bl. a. vissa insekters, reaktioner ss. rena tro-pismer (se d. o.), men Jennings’ undersökningar över vissa prolozoers och andra lägre organismers beteende synas otvivelaktigt ha visat, att förhållandet är mera komplicerat och endast kan förstås med beaktande av den allmänna fysiologiens retnings- och reaktionslära. Romanes’ och Preyers av Darwins arbete framkallade undersökningar över havsdjur (sjöborrar, sjöstjärnor m. fl.) ha lett direkt över i den jämförande fysiologien. Sedan denna orientering i förhållande till den allmänna fysiologien en gång vunnits, ha organismer av olika typer rikligt studerats med hänsyn till deras sinnesorgans natur, för att på analogislutets väg klarhet skulle kunna vinnas om deras sinnesförnimmelser (Kafka m. fl.). Vertebrater-nas psykologi har ingående studerats först av Lloyd Morgan, som, i analogi med mänskligt psykiskt liv, sökt förklara en del typiskt ani-mala beteendesält, först observerade av honom, ss. de högre djurens karakteristiska inlärningsprocess. Utgående härifrån ha sedermera åtskilliga amerikanska forskare, främst Thorn-dike, i d. infört vidsträckt bruk av dressyrför sök, varvid de kunnat uppställa vissa inlär- ningslagar (se d. o.), särsk. effekllagen (om tillfredsställelsens förankrande inflytande å tillfälligt funna lösningar av inlärningsuppgifter). Thorndikes lagar sammanfalla delvis med de lagbundenheter, som Pavlov vid sina försök med betingade reflexer (se d. o.) fann. Genom dessa försök har det otvivelaktigt visats, att en ändamålsenlig färdighet kan inövas och även insikt av djuret vinnas under en inlärning, från början ulan insikt. Thorndike har vidare med likartad metodik studerat passiv inlärning hos djur och eflerapningens andel i djurens inlärning, varvid han förts att starkt betvivla de s. k. »fria föreställningarnas» betydelse för djurens inlärning i jämförelse med förhållandet hos människan. Ehuru dessa försök måhända icke i allo hålla streck, synes dock huvudslutsatsen ang. föreställningsinlärandets begränsade betydelse vid djurförsök, i varje fall med husdjur, stå utom all diskussion. Försök (av Hamillon, Yerkes m. fl.) att finna bevis för djurs, särsk. apors, förmåga att lära sig räkna, resp, draga enklare slutsatser ha endast lett till negativa resultat. — En typ av försök med hundar och apor, vilken mera direkt prövade möjligheten av föreslällnings-mässig inlärning, angavs redan 1901 av Hob-house; härur syntes en mera gynnsam uppfattning av animal intelligens framgå. Med stor logisk skärpa upptogos dessa försök av W. Köhler (1917), varvid denne otvivelaktigt påvisade förekomsten av insiklsmässig inlärning hos schimpanser, vilka därmed kommit att intaga ett slags mellanställning mellan djur och människor. Det teoretiska resultatet av meningsskiljaktigheten mellan Köhler och Thorndike är icke ännu klart. Den nyare amerikanska psykologien fortsätter försöken i Thorndikes anda och efter hans synpunkter. • Som en kuriositet må nämnas W. von Ostens på sina håll beundrade försök alt med hjälp av dressyr efter mönster av den preussiska småskoledrillen bibringa en häst, den s. k. »Kloke Hans», förmågan att räkna (1904 och senare) samt vidare Elberfeldjuve-leraren Kralls försök att visa, att arabiska fullblodshästar voro i stånd alt lösa huvud-räkningsuppgifter vida överstigande mänsklig förmåga. Där dessa dresserade djur kunde i detalj studeras, befunnos deras prestationer bero på omedveten signalgivning från dressören. I det senare fallet tillkom sannolikt även ett moment av avsiktlig signalgivning. — Litt.: O. Zur Strassen, »Die neuere Tierpsychologie» (1908); G. Kafka, »Einführ-ung in die Tierpsychologie» (1913); H. E. Ziegler, »Begriff des Instinktes einst und jetzt» (3 Aufl. 1920); F. Hempelmann, »Fier- — 515 — — 516 —