DJÄKNE Djurstockar el. d j u r k o 1 o n i e r av mycket växlande utseende uppstå genom könlös fortplantning, knoppning, delning el. stolon-bildning (se d. o.). Hos fastsittande former äro de ofta trädlikt förgrenade, mer el. mindre kulformiga el. krustbildande, hos frittsim-mande bilda de mestadels kedjor. Individerna hos fastsittande d. äro än av samma slag, ss. hos svampar, de flesta koralldjur och sjöpungar, än visa de olika byggnad oftast med Acropa curystoma, en trädgrenad korallstock. arbetsfördelning (se d. o.), ss. hos hydroid-polyper och sjöpennor. Hos frillsimmande d. möta oss samma förhållanden, än likartade individer, ss. hos salper, där den långa kedjan utvecklas från ett moderdjur (amina), och hos vissa borstmaskar, syllider, som bilda greniga d., än olikartade med stark arbetsfördelning, ss. hos rörmaneter, där stockarna beslå av närings-polyper, palper, simklockor, könsindivid m. m. Jfr Samhällsbildande djur. O. C-n. Djurström (eg. Strandberg), Erik Vilhelm, skådespelare och teaterledare (1787— 1841), debuterade 1807 på Djurgårdsteatern, var sedan anställd vid Slålbergska sällskapet och övertog 1819 detta i eget namn. D. höll en förträfflig repertoar men var ss. skådespelare uppstyltad och överdrivet patetisk. Hans förtjänst och betydelse är att, ej sällan före den kungliga scenen, ha gjort sv. publik bekant med flera av romantikens berömdaste verk, ofta nog i egna, för sin tid mönstergilla, ännu underbart levande översättningar. Åtskilliga av dem utgåvos under titeln »Dramatisk blomsterkrans» (4 bd, 1828—31). D:s hustru i andra giftet, Hedvig Charlotta D., f. Hoffman (1807 —77), förenade med sällsynt sköna yttre medel ett starkt temperament och är bekant ss. den första Orleanska jungfrun i Sverige (1832). G. K-g. Djurstärkelse, se G 1 y k o g e n. Djursätra, brunns- och badort i Värsås s:n, Västergötland, s. v. om Skövde, 7 km. från Korsberga station på Hjo—Stenstorps järnväg. Djurtämjning, se Tämja djur. Djurö. 1) S:n i Stockholms skärgård, Värmdö skeppslag, Stockholms län, omfattar ö. delen av Fågelbrolandet, Vindö, Djurö, som genom ett smalt näs sammanhänger med Vindö, Run-marö, Harö, Sandö (se d. o.) m. fl. öar, de flesta småkuperade, i v. skogiga, mot ö. alltmer kala; 77,31 kvkm. land; 1,232 inv. (1930; 16 inv. pr kvkm.); 6,8o kvkm. åker (1927; 8,s % av landarealen), 30,kvkm. skogsmark. Vi 1926 överfördes Vindö med dithörande öar från Värmdö kommun till D., som Vs 1929 blev eget pastorat, till vilket även Värmdö hör, Roslags ö. kontrakt, Ärkestiftet. — Litt.: G. Hellström, »Om rådman Joseph Månsson .... och Diuröhampns capell» (1923). J. C. 2) ö i Vänern, ö. s. ö. om Värmlandsnäs, tillhör jämte en del smärre öar och holmar (D. skärgård) Torsö s:n, Skaraborgs län. På öns nordspets D. fyrplats och mistsignalsta-lion. J- C. Djurö kvarn, Dagsbergs s:n, Östergötlands län, äges av Kvarn a.-b. J. G. S., aktiekapital 2,4 mill. kr. (1930), arbetareanlal o. 40, omslutning 3Vi2 1929 5,7 mill. kr. — Det gamla corps-de-logiet är av fabriksidkaren Pehr Swartz smakfullt ombyggt och prytt med konstverk, i det yttre med infällda reliefer m. m., i det inre med en serie sv. kungaporträtt samt landskapstavlor av 1800-talsmäslare. Parken, med antika byster m. m., är särdeles väl ordnad. Ett litet kulturhistoriskt museum är inrymt i särsk. byggnad. Lth; E. IV. Djäkne (redan i fsv., från mlat. diaco'nus, eg. grek., se Diakon), betecknade förr lärjunge vid lärdomsskola, stundom motsatt: gymnasist, ännu kvar i finländskt vardagsspråk och i vissa delar av Sverige. Den, som det synes, blott sv. och da. betydelse-arna förr ofta utförde de lägre kyrkliga för-ulvecklingen beror därpå, att de äldre lärjung-rättningar, som tillkomma diakonerna; jfr att det motsvarande da. degn fått betyd, »klockare» (äldre da. degn, dekan, är ett annat ord). Stundom även = diakon i äldre kyrklig bemärkelse. — Om del forna djäknelivet — 525 — — 526 —