DJÄKNEPENNINGAR se S. ödmann, »Hågkomster från hembygden och skolan» (1820; senaste up.._. 1924) och C. v. Bonsdorff, »Djäknelif och djäknegång» (i »Skrifter utg. af Sv. litteratursällskapet i Finland», 39, 1898). Jfr Djäknepen-lingar. E. H. Djäknepenningar. Sedan katolsk tid plägade fattiga skolpojkar (djäknar) vandra omkring i socknarna och genom tiggeri hopsamla penningar och matvaror till sitt uppehälle. För att avskaffa denna s. k. sockengång beviljade 1624 års riksdag en avgift, kallad d., av varje jordägare i landet. D. skulle användas till understöd åt fattiga skolbarn ur allmogehem. Enl. k. br. 1696 anslogs d. delvis till löneförbättring åt skollärare. Genom riksdagsbeslut 1835 och k. br. s. å. avskaffades d. I stället utgår till läroverken i 6 stift årl. vissa ersättningsbelopp av statsmedel, tillhopa o. 3,000 kr. E. K. Djävul (grek. dia'bolos, »baktalare», i grekiska bibelövers, och i N. T. motsvarande hebr. satan). — 1) I allm. beteckning för demoner (se d. o.), i sht när dessa uppträda i mänsklig el. delvis mänsklig gestalt el. som onda och skadliga väsen (i den lägre hedendomen) samt som dödsgudar, olycksbringande gudar el. gudarnas fiender (i de mera utvecklade mytologierna, den indiska, kinesiska m. fl., men sällan i den klassiska forntidens); d. fram-ställes med mer el. mindre hemska utseenden. — 2) En viss, bestämd och personlig d. (»djävulen»), i flera monoteistiska religicnssyslem gudarnas motståndare och människornas fiende (t. ex. Ahriman i mazdaismen), den orena världens skapare och herre, upphovet till allt ont, skadligt och syndigt, vars välde först i tidernas fullbordan brytes. — Den bibliska d. är av sent ursprung. I G. T:s förexiliska skrifter finnes ingen egentlig d. Jahve har skapat allting och är sålunda ansvarig för såväl gott som ont. I Jobs bok (1:6 ff.; 2:1 ff.) är Satan en av »gudssönerna» och handlar med Guds tillåtelse. I Sakar ja 3:1 ff. uppträder han ss. åklagare vid Guds domstol. Efter den babyloniska fångenskapen och säkert icke utan inflytande från persisk och babylonisk demonologi koin den judiska religionen att starkt präglas av d.-före-ställningar, dels som en populär d.-tro, som tillskriver demonerna allt fysiskt och moraliskt ont och spårar deras verksamhet överallt, dels som en principiell d.-lära med ett d.-rike, styrt av Satan, Sammael, Belial el. andra överdjävlar, föreställningar, vilka kraftigt fortleva i den synagogala judendomen och i Talmud. Men även i N. T. utgöia de en starkt framträdande bakgrund, i det att besatthet (se Besatt) tänkes som orsak till sjukdomar, i sht själsliga, samt olyckor, och hela d.-världen inordnas under Diabolos (Satan) som ett personligt väsen, det ondas orsak och princip, människornas frestare och förstörare — fienden, som Jesus i sin egenskap av Messias bekämpar genom att driva ut djävlar och vars herravälde han till slut skall bryta. I sht Johannes evang. framhåller denna principiella motsats mellan Messias och »denna världens furste». I Pauli brev finnas märkbara efterverkningar av judisk demonologi; d. själv står som »denna tidsålders gud» (2 Kor. 4:4), som motarbetar apostelns mission och försöker förleda församlingen till vantro och synd. Inom kyrkans lära fortsätta dessa föreställningar, dock mindre i den grekiska fornkyrkan, som trol. delade tidens demon-tro men icke fäste sig nämnvärt vid det ondas principiella makt. Dock hängav man sig åt spekulationer över d:s ursprung genom änglarnas fall (se Lucifer). Däremot framstod d. klart i den latinska kyrkans medvetande, där synd, straff och bot voro härskande begrepp, och fick därigenom en framträdande plats, i sht då helvetet ss. de fördömdas pinorum blev bakgrund till hela kyrkans botpraxis. D. fick därigenom sitt underjordiska rike befolkat med djävlar som sina tjänare och bödlar och blev delvis dödsrikets herre. Medeltidens folkfantasi utstyrde denna mörkrets värld med allsköns hemskhet och faror, vartill kom inflytande från tidigare och samtida hedendom: med d:s rike införlivades dels hedendomens egna demoner, Nordens vättar såväl som Söderns fauner (från vilka d. tycks ha fått sin bockgestall), dels de forna gudarna, som nu demoniserades och betecknades som »d:s änglar». Men även en principiell dualism arbetade sig fram, varvid föreställningen om d. som denna världens furste och herre över »naturens rike» i motsats till »nådens rike» blev förhärskande t. o. m. i kyrkans lära. Härtill bidrog otvivelaktigt den under medeltiden spridda manikeismen (se d. o.). Då d. enl. kristet betraktelsesätt ändå är den övervunne och dömd till fall, kunde folkfantasien samtidigt skämta med honom som den »dumme d.», som till slut förlorar spelet gentemot de fromma och heliga el. mot magiskt kunniga, ja. t. o. m. låter lura sig av sluga personer (smeden, bonden o. a.); han blir då en komisk figur, ss. han ofta tecknas i medeltida skådespel. Ä andra sidan uppträder han som »denna världens furste», herre över alla rikedomar och lockelser. Faustsagan (se d. o.) framställer honom sådan, och Goethe har i sin dikteriska behandling av detta ämne gjort Mefistofeles till en levande bild av medeltidens d.-föreställningar. — Reformationen övervann icke medeltidens d.-tro, från vilken Luther icke kunde frigöra — 527 — — 528 —