DJÄVULSBIBELN sig; även rent teologiskt sett var d. för honom en betydelsefull faktor (»d., världen och vårt eget kött»). Med häxprocesserna, vilka grasse-rade just i de protestantiska länderna på ortodoxiens tid, firade denna tro verkliga triumfer. Pietismen och puritanismen använde d.-tron i sina botpredikningar, liksom den numera mest förekommer inom väckelsereligioner. Först rationalismen tog upp kampen mot densamma främst med B. Bekkers (se denne) bok »De betoverde wereld» (1680), som sökte ge en naturlig förklaring på vad man förut ansett ss. d:s verk. Nutidens protestantiska teologi försöker i regel nå utöver den kyrkliga d.-Iäran, dels spekulativt genom att införa begreppet det ondas princip, dels psykologiskt-historiskt med hänvisning till en äldre tids betraktelsesätt i fråga om det mänskliga själslivet och naturfenomenen. — Litt.: G. Roskoff, »Geschichte des Teufels» (1869); G. Längin, »Der Wunder-und Dämonenglaube der Gegenwart» (1887); »Vom dummen Teufel ... mit Bildern von G. Barlösius» (1900); J. Lederer, »Gott und Teufel im 20. Jahrhundert» (1908). E. L. Folktraditionen har upptagit de d.-föreställningar, som kyrkans förkunnelse i ord och bild meddelat, men har även utbildat egna föreställningar om d. Så visar han sig enl. folktron ofta i djurgestalt, särsk. som svart hund med lågande gap. Ss. farligt väsen har d. blivit samordnad med jättar, troll, tomtar m. fl., vilka ofta betecknas ss. d:s anhang, »de fallna andarna», och utanför Norden intager han ofta deras plats. Upphovsdiktningen tar gärna kontrakt med d. ss. förklaring på vissa personers rikedom el. framgång (friskytt). I varningssägner mot dans, kortspel o. d. berättas ofta, att d. visat sig. I sägner om framstående präster framhålles gärna deras makt att mana bort d., t. ex. genom ett hål i fönsterblyet, att tvinga honom vara fjärde hjul under vagnen el. att lämna tillbaka kontraktet. I häx-tron och föreställningarna om svartkonstboken har han sin givna plats. I skämtdiktningen spelar den lurade d. en stor roll. v. S-iv. D. framträdde tidigt i den bildande konsten. Onda andar och demoner, som befolkade öster-länningens tankevärld, fingo en avskräckande, ofta vidrig gestalt, t. ex. av en människa med grinande bestiehuvud, vingar, svans och klor. Biandfigurer, särsk. draken (se d. o.), fingo symbolisk betydelse ss. representerande det onda; likaså ormen, stundom också lejonet (»som uppslukar allt»). Bibelns berättelser om syndafallet, om Job och om Jesu frestelse voro stödjepunkterna för denna bildfantasi hos judar och kristna, av vilka de förra dock avhöll© sig från d.-bilder liksom också länge den kristna kyrkan. Antikens faungestalter ss. uttryck för sinnligheten inverkade också på utvecklingen av d.-bilden, som i den kristna medeltidskonsten fick stor betydelse. Från 1100-talet, då dikter framkommo, i vilka d. intar en dominerande plats, ser man också djävuls-artade gestalter mer och mer framträda i pino-och stridsscener, ävensom i mera dekorativa utsmyckningar, t. ex. av kapitäl och av illuminerade handskrifter (jfr Diableri). Helvetes-framställningarna, som talrikt förekommo i den medeltida litteraturen, t. ex. i Dantes »Divina Commedia» (särsk. »Inferno», sångerna 21 och 22), blevo mäktigt befordrande också för bildframställningar av d. T. o. m. i monumentalmåleriet intog d. mot medeltidens slut en framskjuten plats. Genom 1400- och 1500-talens grafiska blad, i sht de allmänt spridda träsnitten, blev d. en populär personage, och även »den dumme d.» uppträdde i konsten. D:s gestalt är vanl. eldröd, grön el. svart; han har horn, näsan utdragen till ett tryne, en ilsket grinande mun med stora betar, uppstående öron, hårbeklädd (naken) kropp, flädermusvingar, lång svans och bockfötter el. klor. Gestalten varierar på många olika sätt; ofta är den mera djurisk (men upprätt), svinliknande el. bockliknande, stundom har hans kropp vidriga utväxter, t. ex. ett huvud anbragt på magen. D. säges rida på sina offer och framställes pinande och mar-terande dem. Genom renässansen blev d. visserligen trängd tillbaka men levde länge kvar även i det protestantiska måleriet, i sht i scener med yttersta domen. Liksom under medeltiden är d. där ofta företrädd av ett väldigt gap, som uppslukar de osaliga. D. förekommer f. ö. i en otalig mängd typer, och hans familj, »mor», »mormor» etc., får växlande groteska drag, liksom även »smådjävlarna». Små svarta fåglar framställas stundom som d:s representanter. Jämte H. Bosch äro P. Brueghel d. ä. och d. y. — den senare kallad Helvetes-Brue-ghel — mästare av d.-fantasier. F. Francken framställde också drastiska bilder av »häx-sabbater» o. d., D. Teniers d. y. blåkullafärder m. m. Under senare tider har d.-bilden kommit ur bruk; den s. k. satanistiska litteraturskolan under 1800-talet framkallade blott en tillfällig uppblomstring. — Litt.: J. E. Wessely, »Dödens och d:s gestalter i den bildande konsten» (1877); G. Thomæus, »Det ondas rike» (1923). E. W. Djävulsbesvärjelse, se E x o r c i s m. Djävulsbibeln, Gigas libro'rum (lat., bokjätten), handskrift i Kungl. bibi, i Stockholm, innehållande bl. a. G. T. och N. T., Josefos’ judiska historia, Kosmas’ bömiska krönika m. m., därjämte naivt groteska bilder av djävulen och helvetet. D., en av de största nu — 529 — — 530 —