DOCKFARTYG En svarv är sålunda försedd med spindel-d., dubb-d. och pinol d. — D. användes stundom som benämning för s. k. stensättarjungfru. R. 5) Textil., se Garndocka. Dockfartyg, ett fartyg försett med en fullständigt avstängbar cylindrisk docka för intagande av en undervattensbåt i och för prov-tryckning el. transport. Ett dylikt fartyg, »Ceara», byggt 1916 för brasilianska flottan, har en ubåtsdocka av 64 m:s längd. Se även Ubåtsbärgningsfartyg. T. Hrn. Dockhamn, hamn, vars bassänger utgöras av s. k. våta dockor (se Docka 3). Dockning kallas fartygs torrsättning i skepps-docka (se Docka 3). D. utföres dels för årligt underhåll och besiktning av fartygsbott-nen utombords, dels för undersökning och reparation av inträffade bottenskador. Vid d. bör fartyget inneha minsta möjliga last. T. Hrn. Dockport, se Docka 3). Dockum, Charles E d o u a r d van, dansk sjöofficer och politiker (1804—93), sekondlöjt-nant 1821, efter några år i fransk tjänst premiärlöjtnant 1829, kaptenlöjtnant 1840, kommendörkapten 1852, sändebud i London 1857— 59, konteramiral 1860, amiral 1868, avsked 1874. D. var 1848 kungavald medl. av grundlagsgi-vande riksförsamlingen, 1855—57 medl. av Fol-ketinget, marinminister 1850—52 och 1866—67. Under dansk-tyska kriget var D. 1864 chef för danska Östersjöflottan. B. Doco'phorus, ett släkte insekter, se Päls-ät a r e. Doctor (lat.), lärare, se Doktor. — D. eccle'siæ (lat., kyrkolärare), en titel, som katolska kyrkan förlänar åt inom teologien el. det kyrkliga livet förtjänta män. För att utnämnas till d. ecclesiæ fordras: doctri'na or-thodo'xa e'minens (utomordentlig lärdom och renlärighet), insi'gnis vitæ sa'nctitas (ett synnerligen fromt och heligt liv), approba'tio ex-pre'ssa (kyrkans uttryckliga godkännande). I romersk-katolska mässboken (missale) finnes ett mässformulär (commu'ne docto'rum) att användas på resp, kyrkolärares festdagar. Av docto'res ecclesiæ märkas (med utnämningsåret inom parentes): Thomas ab Aquino (1568), Bonaventura (1588), Anshelm av Canterbury (1720),Petrus Damiani (1828),Bernhard av Clair-vaux (1830), Alfons Liguori (1871), Beda Venera-bilis (1899), Petrus Canisius (1925). Jfr Kyrkofader (pater ecclesiæ). Andra berömda lärda och fromma män fingo under medeltiden ett med titeln d. förknippat tillnamn, som avsåg att uttrycka deras framstående egenskaper; så kallades J. Ruysbroeck d. exsta'ticus, R. Bacon d. mira'bilis, Joh. Duns Scotus d. sub-ti'lis, Bonaventura d. sera'phicus, Thomas ab Aquino d. ange'licus, Th. Bradwardine d. pro-fu'ndus. — D. roma'nus, doktorsgrad erhållen vid Collegium romanum i Rom (se C o 11 e g i a r o m a n a). S. N. Doctors’ commons [då'ktaz kå'manz], en byggnad nära S:t Pauls katedral i London, fordom tillhörig en D. c. benämnd sammanslutning av jur. doktorer; dessa hade ensamrätt att uppträda som advokater vid de kyrkliga och sjörättsdomstolarna i staden och att bekläda domarplatserna i de förstnämnda. 1567 hade D. c. köpt ett eget hus, däri även förhandlingarna vid ovannämnda domstolar avhöllos. Huset nedbrann 1666 men återuppfördes 1672 och kvarstår ännu. 1768 inregistrerades sammanslutningen genom ett k. br. (charter) ss. lagskyddad förening. Vid rättegångsrefor-men 1857 upplöstes den emellertid, förmögenheten delades mellan medl., och monopolet bortföll. E. K Doctri'na Addæ'i, »Addais lära», kallas en urspr. i Adiabene i Mesopotamien uppkommen legend, som senare överflyttats till Edessa, enl. vilken Kristus stått i brevväxling med en konung Abgar (se denne) i Edessa, varefter av apostlarna Addai (enl. den syriska legenden en av Kristi 72 lärjungar, i den grekiska versionen förblandad med aposteln Judas Taddeus el. Lebbeus, se denne) sändes dit och med sin predikan omvände konungen, hovet och hela staden, varefter kristendomen utbreddes i trakten däromkring. — Fullständiga syriska texten är utg. med eng. övers, av G. Phillips, »The doctrine of Addai» (1876). — Litt.: R. Lipsius »Die edessenische Abgarsage» (1880). G. O-r. Document humain [dåkymä' ymå'] (fra.), eg. mänskligt aktstycke el. urkund, en från ett arbete av E. de Goncourt (1876) härstammande beteckning för aktstycken el. fakta, som hämtats från det verkliga livet och bl. a. kunna el. böra läggas till grund för den naturalistiska skönlitteraturens framställning. E. H. Documents against acceptance [då'kjoments ageTnst 8ksä'ptans], se D/A. — D. a. p a y-m e n t [pelTnant], se D/P. Döczy [dåtsi] (urspr. Dux), Ludwig von, friherre, ungersk-tysk publicist och skald (1845 —1919), kom 1866 ss. korrespondent för »Die Presse» till Budapest, var sedan i ministerpresidiets pressbyrå, blev 1871 avdelningschef under Andråssy (se denne) i utrikesdep. i Wien; från 1901 endast litterärt verksam. Bland D:s lustspel märkas »Der Kuss» (1874), »Gräfin Vera» (1880), »Maria Szécsy» (1885) m. fl. Senare utgav han noveller, lyriska dikter och övers, till ungerska (Goethes »Faust», Schillers dikter och »Wallenstein»). [A. N.] Dodd, R a 1 p h, engelsk ingenjör (1756—1822), — 547 — — 548 —